få wål wänta tills ett sådant tillfälle yppar fig, och emedlertid fö.z skjuta abbedissan hwad hon kan begära. Kanske gör jag er en annan gång ett besök. Nyårsdagen 1795 hade nyligen inträdt och d:r föll en tjoc och fall dimma. Abbedissan och hennes trogna Margretha kände sig denna dagen i en mer än wanligt nedtryckt sinnesstämning, ty 15 månader woro nu förflutna sedan de erhållit de 1500 fr. på rubinen, och de hade nu blott få mycket deraf öfrigt, att de kunde hjelpa sig dermed i några få dagar. Jag har ide erhållit swar från hr Simon, sade abbedissan, och i det hon yttrade fina egna tankar, beswarade hon hwad fom i samma ögonblick genomträngde Margaretas finne. Jag fruktar, att han ide sunnat få mera för rubinen, ån han anser för tillbörlig ränta på de penningar, han förskjutit mig. Det är hogit troligt fade Margreta. Begge återföllo nu i deras förra nedslagenhet och tyftnad. Hwilken sorglig nyårsdag! utbrast fru de Vatteville i en be dröfwad ton. At hwarföre fan jag ide hjelpa er, bästa fru? fade Mar: gareta, i det hon plötsligt for upp af fina grubblerier. Jag skulle med glädje uppoffra mitt lif för er. Ac hwarföre fan jag ide på hwad fått som helst återgällda din tillgifwenhet och kärlek, min stackars Margreta? J detta ögonblick kommo twenne häftiga flag på dörren dem