Helsingborgs-Posten – 27 april 1852, sida 2

EL——— . —— — — — ———— — ansett för förlbrad. War du öfwertygad om, krabat, att du icke skall slippa ut ur mitt hus, förrän du afgifwit en fullständig förs tlaring buru du kommit I besittning deraf. Jag ffulle sirar pafwa gifwit ev en sådan förklaring, derest jag icke hade fruktat, att derigenom blottstalla ett stackars fruntime mers lif, fom anförtrott fig åt mig. Jag har fålt juvelen af abbedissan de Vatteville sjelf, och det är hennes sista och enda resurs. Och nu bewisade hr Simon, med oemotsägliga handlingar, att han, oaktadt fitt mera än ödmjuka yttre, war en man, fom både war rik och egde anseende, och mottog nu af juveleraren tusende ursäfter, i förening med den försäfkran, att fru de Vattevilles hems lighet war säker hos en man, fom, det wågade säga, Äwisste att respektera olyckan, hwar fom helst och rå hwad sätt den än kom till hans kunskap. Men hwad är juvelen wärd? frågade hr Simon. Millioner, min herre! och hwarken jag eller någon annan i mitt fack skulle wara i stånd att föpa den, med mindre det blefwe ett aftie-företag, och i händelse af en kröning eller en förmälning i något af de europeiska konungahusen; ty endast ett sådant tillfälle kunde föranleda att det icke blef någon risk uti att köpa den. Men emedlertid skall jag, få wida ni önskar det, nämna saken för nä gon af mina kolleger i fader. BDet hastar alldeles ide, fade Simon, nästan sanslös öfwer att hafwa kommit i besittning af en sådan skatt. Jag kan lika