BVatteville:Rubinen. Skiz; ur werfliga lifwet. (Fortsättn från Nr 33) Några månader derefter färdades gamle Simon till Paris, och ilade till en af de förnämste juvelerarne, hwilfen han förewiste rus binen, med anhållan att få weta, huru mycket den wore wärd. Juveleraren tog likgiltigt densamma i handen; men sedan han några ögonblick betraktat den, kastade han hastigt en blid på inne hafwarens luggslitna drägt och simpla utseende, och utbrast derpå: Denna juvel tillhör icke er, och ni får ide lemna mitt hus förrän ni förklarat er, huru ni kommit i befittning deraf. — Stäng dörren! fade han till fin bokhållare, och sänd bud efter polis. Förgäfwes betygade Simon fin offuld; förgäfwes erbjöd han fig att deruppå förskaffa fullgiltiga bewis. Juveleraren wille ide höra ett ord; utan wid hwarje blick han kastade på juvelen, gaf han Simon en af wrede och förakt. Du måste wara ett lika stort dumhufwud som du är en skälm, jade han. Yet du ide, slyngel, att detta är Vattevillen — fo nungen för alla rubiner. Man kunde tro, att det blott wore ett foster af inbillningskraften, om ide denna sten stod införd och nog: grannt beskrifwen i konstens arkiver. Se här — i Guide des Lapidaires? — ftår ett kopparstick af densamma. Märk noga dess antika infattning och den mörka fläcken der! Ja, det är intet twifwel derom! Det är den fostliga rubinen, hwilken man så länge