allt, och derest ide en trogen tjenarinna med sjelfuppoffring hänz gifwit fig till min räddning, skulle jag hafwa omkommit i i elände. Jag har emedlertid ännu en resurs, och blott denna enda. Jag wet ide, om jag handlar rått uti att begagna mig af densamma; men wid min ålder är förmågan till en fortsatt kamp och strid hämmad. Dessutom är det icke jag allena fom lider, och just detta har afgjort mitt beslut. Skulle ni wilja wisa mig den godheten att försträcka mig ett län på denna juvel? Jag tror, min nådiga fru, att ni misstager ev på mig; ni tror att jag lånar på pant, mer jag rör mig ide med penningar på det sättet. Jag är sjelf mycket fattig, och penningar äro nu allestädes sällsynta. Det skulle hjertligen fägna mig, att funna göra er en tjenst; men för närwarande är det omöjligt. Den arma abbedissan kände med ens hela sitt hopp tillintetgjordt; men hon wågade ännu den sista ansträngningen för att röra honom till medlidande och sade: Min herre, förgät ide att hemlighet härutinnan år få högst rigtig för mig; jag wågar icke anförtro mig åt någon annan. Den indragenhet och den obemärkthet, hwari jag lefwer, har war rit det enda fom förhindrat, att jag ide med mitt blod har måst försona den brottslighet, som är fästad wid adligt namn och ätt. Men huru ffall jag funna förskaffa mig wisshet om juvelens wärde? Jag är icke juvelerare; och jag fruftar, att jag i min oc kunnighet antingen skall skada er eller mig.