Helsingborgs-Posten – 24 april 1852, sida 2

ru jag icke wet, hwad den är wärd, så kan jag, oaktadt tryckande tider, likwäl ide tro annat än att den måste wara wärd få myce fet, att den åtminstone för någon tid skulle funna betrygga of för att lida nöd. Om jag blott hade affeende på m g sjelf, skulle jag hellre wilja dö hungersdöden, än röra detta heliga depositum, men det skulle wara en låg egenfärlef, om jag tillät att du, Margreta, skulle lida; och lida för mig — om jag längre skulle draga för: del af din oegennyttiga färlef och tillgisna trohet, Gud har ändte ligen lärt mig att inse, att jag blot uppoffrade dig för min ftolthet, och derföre skyndar jag nu att godtgöra det — — Jag will försöla att förskaffa penningar med tullhjelp af den na juvel. Du känner ju den gamle hr Simon? Oaktadt hans simpla utscende och usla lesnadssätt är jag öjwertygad, att han är en rik man; och änskönt han är sparsam ända till öfwerdrift, är han godsint och tjenstwillig, när han fan wara det utan att sjelf riskera någon förlust derwid. Följande dagen begaf fig abbedissan, åtföljd af Margreta, till hr Simon. Jag wet, min herre, fade hon till honom, att döma efter den wälwilja, fom ni wisat några af mina wänner, att ni intres serar er för det stand jag tillhör, och att ni ide är iftånd att för råda ett förtroende, fom lemnas er. Jag är abbedissan af Bat: teville. Förjagad från det plundrade och förstörda klostret, lefwer jag här i staden under ett antaget namn. Man har beröfwat mig