Vatteville:-Hubinen. Skizz ur werkliga lifwet. (Fortsättu. frän Nr 32) Jcke litet öfwerraskad gjorde Margreta hwad henne blifwit tillsagt att göra, och lemnade fin fru foderalet. Abbedissan stirrade några ögonblick tyst derpå, och det före fom Margreta fom om hon såg en tår glänsa i hennes öga, i det hon tryckte foderalet till fina läppar och kysste det ömt och med wördnad. Jag har swurit, fade hon, att aldrig låta det komma ifrån mig; men hwad förmår jag wäl att göra? Det må ske: det är Guds milja. Och med darrande hand, fom om hon stått i begrepp att begå ett kyrkorån, öppnade hon foderalet och tog ut deraf en mycket lys sande och skön rubin. ö Ser du denna juvel? fade hon. Margreta, det är min gamla stams hedersklenod; det är den sista ädelstenen i min krona, och i mina ögon kostbarare än allt annat i werlden. Min grand onket, den ädlaste bland mån, erkebiskopen af Besangon, har fört den från Orienten, och då Ludwig den fjortonde, till belöning för en familje-tjenit upprättade stiftet Vatteville och utnämnde min grandtant till ordens första abbedissa, satte han den med egen hand på hennes forg, Hy wet nu hwad wärde denna juvel har för mig; och chus