Helsingborgs-Posten – 20 april 1852, sida 3

koft, hennes ytterst inskräkta tillgångar tillä:o, få att hon nu känd sig särdeles belåten ide allenast med det bättre uppdukade bordet, utan äfwen med sin trogna Margretas sällskap, och då måltiden war slu:tad, fade Hon, i en nästan skämtsam ton: Margreta! Jag har en hemlighet act anförtro dig. Jag will — jag bör ide längre hålla den dold inom mig fjelf. Sn hemlighet, bästa fru! En hemlighet för mig! utbrast Margreta i en lätt förebrående ton. Ja, fåra Margreta! En hemlighet för dig; men som icke län: gre skall wara det. Jag will ide mera, att du skall påtaga dig nägot arbete för mig; det mäste du alldeles upphöra med: jag fan icke umbära dig. Wid min ålder är det odrägligt att wara alle na. DÅ du ide är hos mig, känner jag mig få öfwergifwen, och stuncom gripes jag af en plötslig ängslan — jag fan ide säga hwarföre; men jag förmedar, att fruktan ligger i ålderdomens na tur; ja ofta — skulle du tro d.t? — börjar jag att grata, som wore jag ett barn. O! sedan ålderdomen kommit öfwer op, jie fer all fryria och kraften är borta. Men du will aldrig mera fem na mig? Lofwa mig det, bästa Margreta! ven bur skall det DÅ gå med of? inföll Margreta. De är just det jag nu will säga dig. Hör nu. Tag den na nvdel, och i lådan till höger under skåpet skall du finna en grön aff, hwaruti mina bref och familjeparer ligga försvarade; der skall du äfwen få te ett litet foderal — gir mig det! (Forts.)