Den swaga kösten afbröt henne: vom tjenare! — fom min tjenare! Du, fom stället att uppe båra lön af mig arbetar för mitt uppehälle och öfwerhorar med den ömmaste, den tillgifnaste kärlek. Stackars Nargreta! Du, fem wid din älder och med din swaghet för min skull påtagit dig ett dagligt och beswärligt arbete — är du kanske icke werkligen en jus ster, öfwer hwilken jag kan wara stolt? Ditt adelskap har ett hör gre ursprung än mitt. Sedan politiska A beröfwat mig mitt hem oc) allt bwad jag egde, har jag dig att tacka för hela min eristens, och du behandlar mig med en sådan omwårdnad ech delikatess, att jag sjelf på detta windsrum nästan ännu kunde Une billa mig wara den tolta abbedissan af BVatteville! Under detta tal reste den åldriga damen sig i sin gamla länds stol, och fattade den swarta slöjan till sidan hennes d drag woro Än nu behagliga, hennes panna fri för alla rynfor och hennes ögon hade ännu någet qwar af deras förra glans. Hon räckte ut sin hand emot Margreta, som med ömhet tysste den. Men af fruktan, att en ytterligare sinnesrörelse kunde wara farlig för hennes fru, sökte den trofasta tjenarinnan att förströ henne md att indjuda henne till deltagande i den lilla festliga måltid, för hwilken hon bade att tacka den damens wähvilja, hos hwilfen hon arbetade. Då Margreta alltid plägade få fin mat vå de ställen der hon arbetade, måste den ädla abbedissan Marie Anne Adelaide de Batteville wanligtwis ensam och utan uppassning njuta den sparsam ma OT — ——— RASET SING d A 3