Helsingborgs-Posten – 17 april 1852, sida 2

Jngen af oss alla syntes så öfwerwäldigad af rädsla, som grefwe Theodor; hans mod och beslutsamhet syntes helt och hållet swika honom. Då wargarne började att krafsa, kastade han sig nästan hufwudstupa i en wrå och höll jemt uti att pusta och bedja på rv ffa, hwarutaf ingen af of utom gamle Wenzel förstod ett ord. Ems merich och jag wille tilltalat honom; men skogwaktaren hejdade oss med en betydelsefull wink. Grefwe Theodor hade uttagit en eller annan helgonrelif ur en plånbok, som han hade i sin bröstficka, och war, såsom jag förmodade, efter rysk plägsed, i begrepp att strifta sina synder öfwer densamma, medan hans syster satt tyst och utan rörelse wid elden med dödsblekt ansigte och sammanknäpta händerElden uppblossade icke högt, likwäl såg jag skogwaktarens an sigtsdrag förmörkas. Han gick bort till den wrå, der han hade upphängt sitt gewär och nedtog det, såsom jag trodde, för att gifa wa wargarne det sista skottet; men grefwe Theodor war i wägen för honom. Han sänkte gewäret ett ögonblick emot den på golfwet liggande botfärdige, sigtade, och innan jag kunde tala eller föres fomma det, dånade knallen genom hyddan, åtföljd af ett swagt skrik från den träffade. Wi störtade bort till den ryske grefwen, men han war död. Kulan hade gått honom rakt genom hjertat. Mitt gewär har expedierat grefwen, fade Wenzel kallt; nu skola wargarna nog lemna of. Jag hörde honom saga i i fina bör ner, att en finne, fom nu är i Siberiens minor, hade läst den troll dom, att han skulle sända wargarna öfwer honom och dem fom woro med honom, hwar helst han än tog mågen.