Helsingborgs-Posten – 13 april 1852, sida 3

Wår ammunition började nu att betydligt minskas. Jngen hade mera ett skott öfrigt utom gamle Wenzel, fom hade fournerat of få länge han kunde; men slutligen laddade han fitt eget gewär för sista gången, fatte det lugnt bort i en wrå, och fade, att man ide wisste, om ide det kunde fomma till nytta, och att han aldrig tyckte om att hafwa ett oladdadt gewär. Werzel war fon af en krögare i Grodno; men efter fin fas ders död, fom inträffade medan han ännu war ett barn, hade hans moder gift sig med en rysk köpman, hwilken efter hennes död og gossen med fig till Moffow. Der hade Wenz l nära blifwit upp fostrad till en ryss, men då en styfmoder fom i huset, hwilket in träffade medan han ännu war yngling, hade han återwändt till sitt fädernesland, der han bygde sig en hydda i Lithauens skogar och lefde der såsom en ensam jägare intill tiden för denna berät telfe, då han, ehuru gråhårig, ännu war en kraftfull man. Some liga fade, att hans Moskowitiska föräldrar ide hade warit efter hans finne, och andra, att han fett fig föranlåten att ihjelskjuta en ryss, hos hwilken de fatt honom i lära i Moskow; — men huru det än härmed förholl fig, så war det wisst, att Wenzel af hela fitt hjerta hatade ryssarne, och att han aldrig drog i betänkande att yitra, att det gewär, som i så lång tid hade gjort honom tjenst, äfwen skulle tjena fäderneslandet, om det någonsin kom till en upp: resning. (Forts.)