sista ord woro sanna — ehuru ett smärtsamt drag for öfwer Conz stances ansigte wid tanken på, att gifwa wåra raska och trogna här star till pris åt wargarne; men tjutet lät starkare bakom oss, då Metski piskade på hästarne af all makt, och allt öfwerröstades af fader Casimirs rop (ty han hade de bästa lungor i hela wår pros wind): Hollab, Wenzel! öppna dörren! för Guds ffull fynda dig! Wi hörde den gamle mannens swar, gåfwo wargarne ännu en wål riktad salva, och i det de foro tillbaka, sprungo wi alla ur flådan och störtade in i hyddan, hwars dörr den gamle Wenzel ö gonblickligen stängde efter of. Det war smärtande att höra wåra stackars hästars strik af fruktan, då wi lemnade dem. Sgonblicket derefter woro wargarne öfwer dem. Wi sågo dem genom fönstret, så tät samlade som flugor öfwer ett stycke socker. Man kan lätt föreställa sig, med hwilken förbittring wi sköto på dem, och huru willigt gamle Wenzel understödde oss, under det han derjemte bad till alla helgon i almanachan. Men ständigt kommo flera och flera; och då en paus inträdde i det rysliga stojet, hörde wi tydligt genom den stilla luften klangen af mår stora kyrkoklocka, fom ring: des till midnattsmessan. Wid ljudet häraf förlorade fader Casimir för första gången fontenansen. Han wisste att klockaren war en stackars fånig karl, fom ide gjorde afseende på att presten war frånwarande; men der: på wände han fig om, för att åter skjuta vå wargarne.