löst. Skinkan war uppslukad med halm och allt. Wargarne trängde in på oss från alla håll, som om de wille omringa slädan; och det war fruktanswärdt att fe de språng, fom några gamla grå frabas ter bland dem gjorde mot Metski och hästarne. Wår kusk utförde sitt wärf fom en man och gjorde tusende wändningar och fvångs ningar emellan träden, men wargarne fortforo alltjemt att före följa oss. Till all lyda höll wart skjutande dem på nagot afstånd ifrån oss, och tackade ware wåra raska hästar, woro de aldrig istånd att komma framför oss; men få längt wi kunde fe bakom oss i måns skenet, kommo de tjutande flockarne, fom om de wexte upp ur jors den i skogen. Wi hade aldrig fett något dylikt, och alla gjorde fitt bästa med gewären, isynnerhet grefwe Theodor; men hans ffott hade blott ringa werkan, ty hans hand darrade, och jag wet ide, om någon annan än jag säg de förfärade, men betydelsefulla ögonkast, fom han werlade med sm syster. Det oaktadt höllo både hon och Constance modet uppe, ehuru de unga kusinerne woro så hwita som snön, och wår ammunition war starkt i aftagande. Der borta synes ett ljus, fade Constance slutligen, vå re stackars hästarne blefwo ostyrige af fruftan och utmattning. Det år från skogwaktarens, den gamle Wenzels hydda. Om wi kunde uppnå den, fade fader Casimir, och öfwer lemna hästarne åt sitt öde; det är wårt enda hopp om råddning. Ingen motsade honom; man fände blott alltför wäl, att hans