de spåret, och då wi kommit ett godt stycke in emellan de höga ekarne, låt han skinkan glida ned och följa bakefter flädan. Någon tid flåpade wi den efter of, utan att en enda warg lät fe fig, fastän luften starkt och lockande trängde genom emballaget. Om jag sjelf wore en warg, skulle jag ide låta bjuda mig den förgåfmwes, fade gamle Metski. Presten ökade fartens haftig: het, försäkrande, att han ide wille läsa messan, utan att han åt: minstone finge ett skinn; och wi kommo allt djupare in i en mild: mark af efes och furuskog. Likasom de fleste skogarne i Lithauen, war denna utan någon smäskog. Der war riklig plats för wår slåda emellan de stora träden och månen lyste klart på deras ftora hwita stammar och genom de isbeklädda grenarne. Wi kunde se de långa istapparne glänsa såsom garniturer af diamanter genom de widsträckta skogarne; men ingenstades någon warg. Presten började je nedslagen ut; Metski sympatiserade med honom, ty han war likaså intagen af jagten, fom hang wmålärewördighet; men alla de andre roade fig, med ryssarnes kraftiga bistånd, att göra åtlöje af det hela. Jag har redan anmärkt, att de woro mycket upprymde, synnerligast grafwe Theodor, fom ialz mänhet alltid war den muntraste af paret, medan hans syster fyns barligen war den klokaste — och detta afseende liknade de Lorenskierne. Mycket skämt öfwer wargarnes ut blifwande wexlades i mår släda, hwarom jag nu icke minnes annat, än att wi alla ffrat: