Helsingborgs-Posten – 10 april 1852, sida 2

få minuter derefter höll Lorenskiernes släda wid dörren, utstyrd i fin bästa prakt, med Constance, den ryska comtessan och de unga kusinerna, alla muntra och rödkindade i den friska kölden, medan Emmerich och Theodor futto i full jägardrägt, oh fader Casimir i egen person förde tömmarne, med den wålbetådta skinkan wid fin sida. De hade twå ädla häftar af det bästa tartariska blod, hwilfa, fom wi wisste, ide hade fina likar i hela prowinfen i anfeende till snabbhet och styrka, och Emmerichs muntra röst hälsade of. Syollab, wänner! utroppade han; det är ännu sju timmar till midnatt; wiljen j icke följa med? Det är skam att låta julen ingå utan ett wargskinn! Wi läto ide säga of det tvenne gånger, utan fyndade in för att efipera of. Min onkel wille i början ide, att wi skulle följa med, men det muntra sällskapet, fom höll utanför dörren, det ohwves tydiga bifall fader Casimir gaf åt uppfordringen, och de unga, fom wanligt, för jagten intagna ryssarnes lifliga öfwertalanden bragte honom snart på den tanken, att när allt gick omkring, det likwäl ide war något ondt uti, att nägra unga menniskor begå: wo fig ut i skogen före messan, fom julafton alltid börjas wid midnatt. I ett ögonblick woro wi i jägardrågten, och med min onkels högft betrodde tjenare Metski, säsom assistent på kusksätet, foro wi i flygande fart in i skogen. Fader Casimir war en erfaren general i detta slags erpeditivner; han kände de ställen i skogarne, hwarest wargarne säkrast följ: