Wargjagten. Skiz; ur werfliga lifvet. (Fertsättu. fr. Nr 28.) Qwinnorna säga, att ingen lyda år med en jul utan wargs jagt; men denna gång syntes det, fom om det ide skulle blifwa någon sådan; ty det fortfor med snöwäder med några dagars dimma och tö emellan, intill aftonen före feften. J min ungdom höllo Celterne jul efter gammalnordiff fed. Den börjades med stor an daft och slutades med större munterhet och gästabud. Julafton an: sägs för särdeles helig; der woro förenade många traditionela ce temonier och mycken underlig öfwertro, och de gudfruktigare iafttoz go att ingen den aftonen måtte befatta fig med några profana göros mål, eller tänka på att gå till sängs efter solens nedgång. Då den inföll, låg wårt felslagna hopp i afseende på wargjagten tungt på mångas finne få wäl fom på mitt; men Det hade frusit starkt före dagningen, och då skymningen inträffade på eftermiddagen, tunde man ide önska fig ett bättre slädföre och wackrare wåder att färdas. Öfwer den breda flätten och långt in uti furuskogen fträd te fig isen få glatt och klar fom en spegel. Det war fullmåne och jtjernor tindrade i tusental. Man hade kunnat läsa stort tryck wid det kalla, klara skenet, då mina kusiner och jag stodo wid min on: tels dörr, önskande af wårt innersta hjerta, att det hade warit en annan afton. Plötsligen klingnde ljudet af bjällror, munterhet och skratt, och