Helsingborg. — Enligt danska postwerkets kungörelse kommer ångfartyget Sleswig att från Köpenhamn till Kiel afgå första gången d. 4 Mars, oh sedan hwarje torsdag, samt åter från Kiel hwarje fön: dag; ångfartyget Sfirner från Köpenhamn till Läbet hwarje söndag från och med d. 7 Mars, och åter hwarje tisdag. Ange fartygen Malmö och Obotrit lära börja fina farter medlet af Mars, Malmö från Köpenhamn till Lädet onsdagarne och åter om fredagarne; Obotrit från Wismar til Köpenhamn hwarje onsdag och tillbaka hwarje lördag. — Från Jönköping skrifwes följande: I dessa dagar har pass serat wår stad en af de femton unga mån, fom i Juli 1850 med skeppet Donna Maria, Kapten Slör, utgingo till S:t Fransisco, med afsigt att i Californiens ännu då förlofwade land skära guld med täljknifwar. J spetsen för detta sällskap stod en Mekanikus Lundblom från Fahlun. Resan börjades under goda utsigter; med friskt mod och med god helsa gingo wåra äfwentyrare från Stod: holms skeppsbro, och kommo efter sju månader till den underbara ftaden. Sjukdomar och hwarjehanda motgångar fprångde fällffapet, af hwilket ingen af ledamöterna gjort lycka, och af hwilket wår här nämnde passagerare är den först återkomne. På wäg äro föra andra, twå bröder F—d—, och twå bröder Grefwar H. — hwilka troligen fnart äro att förwänta. — Om de öfriga saknas kunskap. ÅBra borta, hemma bäft, — få fjunger med glad ftåms ma den återkomne, fom, enligt hwad han sjelf säger, icke känt ftörre fröjd, än då han åter stod frisk och helbregda på Swensk bots ten, — fattig på guld, men rik på erfarenhet och minnen. Carlstad d. 18 Febr. Wår wintermarknad har, oaktadt en gynnande wåäderlek och ett godt slädföre, warit mindre liflig. Af sättningen af spanmål gick i början, såsom förut omnämnt blifwit, temligen raskt; men har på de sednaste dagarne warit trögare. Priserna derå hafwa äfweu stigit något. — Man har skrifwit mycket om nöden i norra Wermland. Inez genting deraf är ogrnndadt, ingenting öfwerdrifwet, utan allt fnlltomligen saunt. Skulle man derwid göra någon anmärkning, få är det den, att eländet är få ytterligt, att det trotsar all beskrifning. Jngen fan derom göra sig en föreställning, fom ej sjelf med egna ögon fett dessa arma menniskor i deras usla kojor, fett dessa fäder och mödrar, sjelfwe utmärglade, åt fina trasiga och utswultna barn utdela sista bitarna af ett bröd, fom djuren ej ens wilja åta, och, sedan detta blifwit förtärdt, flocktals öfwergifwa fina hem samt gripa till tiggarstafwen. Sådan är den werkliga ställningen. — Allmänheten älskar gemenligen ej att höra talas om dessa jeremia: der. En stor del är för beqwäm, en annan del för förnäm att befatta sig med dessa proletärer, och hos många klappar hjertat under plånboken. Penningar och känslor få nära bredwid hwars andra äro twänne grannar, fom ej trifwas tillsammans. Under den strid, som wanligen uppstår dem emellan, griper oftast egoisten så hårdt om plånboken, att han ej hör sitt hjerta klappa derunder. Så är det — hwar och en tänker i allmänhet blott på sig sjelf, men ingen på Ciceros wackra sentens: Non solum nobis divites esse volumus, sed etiam liberis, propinquis, amicis maximeque reipublice (wi wilja förwärfwa rikedom icke alle nast för of sjelfwa, utan äfven för att gagna wåra barn, flågs 2 Anbor a fnnorhot Net allmänna COÖ82 ättrandon ri fo