nu kunde wänta mig. Hwad kan wäl lifwet hafwa lockande för den, som är aflägsnad från alla sina älskade, sin gemål, sina barn, fina syskon! Jag, fom sjelf är drottning och af kongl. ätt, har lefwat det sorgligaste lif och framstår för werlden såsom ett erempel, att hwarken krona eller spira fan skydda emot olyckan. Men jag är oskyldig — jag skrifwer det med en darrande hand, som är badad af dödsswett — jag är oskyldig. Den Gud, som jag anropar, han som skapat mig, och som dömer mig, är wittne till min oskuld. Måtte han efter min död öfwertyga mwerlden der: om, att jag ide förtjenar en enda af de rysliga beffyllningar, med hwilka mina hemliga fienders ilska befläckat min karakter, sårat mitt goda ryfte, dragit min redlighet i twifwelsmål och förtrampat min wärdighet. Sire, tro Er döende syster, en drottning, och ännu mera en driften, fom med fasa och fruktan skulle fe in i en annan werld, om hennes sista befännelse wore en lögn. — Jag dör glad, tro mig; ty den olycklige wälsignar döden. Men wida mera än dödsångsten fmärtar det mig, att ide en enda af dem jag älskar står wid mitt dödsläger, skänker mig den sista trösten i en handtryckning eller en medlidsam blick, och tillflu: ter mina ögon i döden. Likwäl är jag ide allena: Gud, enda wittnet till min oskuld, fer ned på det läger, der jag lider få oändligt. Min skyddsengel omswäfwar mig och skall snart bringa mig dit, hwarest jag kan bedja för mina wänner och till och med för mina bödlar. Lef då wäl, min kongl. broder! Himlen wälsigne Er, min gemål, mina barn, England, Danmark, hela werlden! Unna mitt stoft att hwila i mina förfäders graf — och nu det fifta vutfåg: ligt långa farwäl från Er olyckliga Carolina Mathilda. Hwarjehanda. — Alexgander Dumas i Bräsfel. Enligt bref från Bräsfel är den bekante författaren Alexander Dumas derstädes föremål för den största nyfikenhet och uppmärksamhet. Det gifwes blott få ftörre sällskaper, dit han icke blifwer inviterad; men han undwiker mycket ofta att emottaga inbjudningar, och det är blott sällan han wisat sig uti en eller annan af de aristokratiska salongerna. Det har nyligen berättats i tyska tidningar, att han och Victor Hugo, derest de blefwe förwiste från Belgien, ämnade nedsätta sig i Hamburg. Men Belgien skall icke förwisa någon fransk flykting så länge han afhåller sig från inblandning i politiken, och hwad Dumas angår, har han redan tagit fast boningsplats i Briäsfel; han bodde först i ett hotel, men har nu hyrt ect hus, fom han möblerat med den lururiösa smak, hwarför han är känd, och fom skall blifwa ett cen: trum för det literära lifwet i Bräsfel. — Georges Sand, den berömda franffa författarinnan, fom tidningarne redan flera gånger hafwa förwist från Frankrike, hade d. 2 dennes en privat audiens hos Ludwig Napoleon Tuillerierne. Independance omtalar den såsom högst wänskaplig, och Georges Sand ffiljdes från presidenten, sedan denne räckt henne handen och försäfrat henne, att hon i ro och fred kunde öfwerlemna sig åt fi na litterära arbeten, hwilfa äro en prydnad för Frankrife. PÅ följande morgon hade försattarinnan likaledes audiens hos inrifesministern, br de Persigny. Hon fom för att fråga honom om det war sannt, att en theater, hwars privilegium nyligen blifvit för nyadt, wore strängt förbjuden att emottaga något nytt stycke af hen neg hand. Ministern varade: Det förekommer mig omöjligt, att ett fådant förbud fan wara gifwet; skulle detta likwäl wara händelsen, få lofwar jag er, att det skall blifwa återtaget. — En sesfionaut i Hamburg. Bland de många fallisfemens ter, fom egt rum i Hamburg detta år, har isynnerhet en tobafs mäklares blifwit mycket omtaladt. Denne man, hwars skulder upp