edta löften och öppna edert fängelse för att befria er, och min hand för att emottaga er. Men ad! gör er inga illusioner! Alla, som omgifwa mig, alla, som längta efter bättre dagar, äro dystra och betymrade. Ni kan endast winna dem genom demofratiska fänslor, genom jemlikhetsläran. Ni har nu en sorglig sysslolöshet, men ni sörstar att begagna den. Så tala då ofta till oss om frihet och bes frielse, ädle fånge! Åfwen folfet ligger i fedjor liksom ni sjelf. Hu tidens Napoleon är den, hwilken framträder fom en personififation af folkeis tänkesä:t, liksem den förste Napoleon war en perfonififas tion af dess ära. Det lyckades således Ludwig Napoleon att ådraga fig allmän na uppmärksamhe en och hans fängelse war ide mera en graf för honom. Den dynaftiffa oppositionen betraktade honom med en flags nyfikenhet, och nyfikenhet ligger nära intill andra fänflor. Emellertid woro dessa statsmån försigtiga och wågade ingen direkt förbin delse med honom; te åtnöjde fig med att sända till honom hemlig: hetsfulla tröstens ord genom andra personer. Den ende, som gick något längre war Odilon Barrot. Då han war på ett besöt i grannskapet af Ham, for han dit för att se slottet. Han besteg det såkallade Gonnetabel-tornet, en mycket hög byggnad, hwarifrån man bar en widsträckt utsigt öfwer den kringliggande trakten, och mid hwars fot den del af wallen år belägen, hwarest det war Ludwig Napolcon tillåtet att spatsera. Prinsen, fom war underrättad om besöket, såg liksom af en händelse ditupp; man helsade på Mvars andra, Odilon Barrot fom ned och ett samtal egde rum. Från den tid prinfen fommit i förbindelfe med demokraterna, bröt han med fina medskyldiga från Boulogne. Sjeljwa Persigny anhöll förgäfwes att få dela fängelset med honom. På det hela taget hade Ludwig Napoleon nu intagit en ny frållning. Förut