Ludwig Napolcon Bonaparte. i En biografisk Skizz of AT. (Forts. fr. ur 7.) Den franska regeringen ansäg ide allt detta med likgiltighet; den hade i London fina utskickade, hwilka gäfwo aft på hwarje steg af Ludwig Napoleon och inberättade allt till Paris, hwarest det offent liggjordes med nödiga omstöpningar för att göra honom löjlig; presen fict ett ypperligt understöd i karikatyrerna; fortligen: man föt: te på allt fätt wäcka allmänhetens owilja för prinsen och göra hos nom till ett föremål för dess löje — ett medel, hwilket i Paris fällan förfelar fin werkan. Å andra sidan betraktade Bonapars tisterna honom såsom Kejsarefamiljens representant och framställde honom wid alla tillfällen icke såsom kronpretendent, utan säsom bar neret för en princip, för folksuveräniteten. Följden af alla dessa bemödanden i olifa rikmingar blef utan twifwel den att Ludwig Napoleon tillade sig sjelf en hetydenhet, som han i werkligheten icke egde, och tillika antog, att det för honom siämda partier i Franks rike war förre och mägtigare än det i sjelfwa werfet war. Härs till fom widare, att Frankrikes regering gjorde fig allt mer och mer opopulär; Anconas utrommande, förwecklingen af händelserna i Orienten, den slutna föreningen mellan de nordiska magterna, genom hwilken Frankrike plötsligt såg sig isoleradt och liksom ute slut t från den Europeiska volitifen och följaktligen hotadt med frig af alla stormagterna, allt detta hade wäckt en stark jäsning i sinnena, så att der sannoliit, litsom i alla politiska kriser, blott be: hösdes en gnista för att antända en ofantlig brand. endwig Napleon, fom ingalunda uppgifwit fina gamla planer,