sökte öfwertala honom, war han nåra att gifwa efter för deras föreställningar; men Warschaus fall gjorde hans uppträdande oc nödigt. Bertigens af Reichstadt död 1832 wäckte hos honom den tan: fen att uppträda såsom fransk kronpretendent, och från den tiden gingo hans bemödanden ständigt ut på denna taknes genomförande och förwerkligande. Det war klart att hwarken det liberala eller republikanska partiet i Frankr ke woro stämda för Ludwig Philip, hwilken snarare än man skulle förmodat wändt ryggen åt den prins cip, fom lyftat Honom på thronen. Jcke heller behöfde man twifla derom att ju franska hären ännu ide uppgifwit fin gamla till: gifwenhet för Napoleoniderna. Dessa omständigheter underhöllo hans förhoppningar och han funderade nu på att förbinda de: bo napartiska partiet med det republikanska och med dessas förenade biftånd störta det orleanska huset. Sina anspråk ansåg han grundade på den fullkomligaste rätt; ty enligt Bonarpartisternas politiska kateches war Napoleon, revos lutionens enda rättmätige beherrskare, alldenstund nationer i fin hel het samtyckt till hans utnämnande till Kejsare. Alla hand efter trädare, Ludvig XVIII. Carl X och Ludvig Philip, woro illegitima, emedan ingen af dem frågat efter nationens samtycke. Det war fremmande bajoneiter, fom insatt den äldre bourbonska linien, och det war en inkompetent kammare, fom fatt huset Orleans på Frankrikes thron. Stödjande fig på dessa wisserligen ide afgjorde eller förfwars liga rättsgrunder, sökte Ludvig Napoleon att winna allmänna tänfe sälten för fig genom fin skrift: Reveries politiques. 1832, i hwilken han sökte wisa, att Frankrikes lyda endast kunde utgå från Napoleoniderna, emedan endast dessa kunde beskydda def frihet och