nom med fig en dag ut från trädgården, och ide långt derefter såg man honom komma hem barfotad och skjor:ärmarne. På de frå: gor man gjorde honom, swarade han, att han utanför trädgården hade träffat på några fattiga barn, af hwilka han gifwit den ene fina skor och den andre fin tröja. Han war en liflig och wild gosse af ett häftigt lynne; först långt sednare, sedan han genomgått motgångeus stola och erfarit mången hård pröfning, antog hela hans karakter det allwar och den tanffullhet, fom nu utmärfa densamma. Såsom barn war han fin mormoders kejsarinnan Josephines afgud och innerligt afhållen af kejsaren, fora gerna lät fina brorsöner komma in iill sig, då han fatt wid frukostbordet, hwarest han då frågade dem angående des rag läsetimmar och låt dem uppläsa fabler, fom han sjelf uppgaf, och hwilkas innehåll han förklarade för dem. Denna kejsarens kärlek för fina brorsöner minffades ide wid konungens af Rom födelse 1811, och då Napoleon ef:er fin ters komst från Elba, ide funde få fin fon tillbafa till Paris, flöt han fig ännu närmare till broderba rnen, och wid den högtidliga festen, le champ de moi. stodo de wid kejsarens sida. Dagen innan kejsaren lemnade Paris, för att bewifa det fält: tåg, fom skulle sluta hans fri arebana med ett nederlag, stod han i ett allwarsamt samtal med en af fina generaler, då Ludwig, fom — då war 7 år gammal, kom snyftande in i rummet och kastade sig för hang fötter. Hwad är nu å färde? frågade kejsaren, fom war upptagen af de wigtigaste planer och derföre Olet otålig öf: wer detta afbrott. At swarade barnet gråtande, de säga, att du will gå i frig? Gör det ide! Swarför ide det? fade kejsaren, fom plötsligen hade blifvit förmildrad af gossens barnsliga bekymmer för honom. Det år ju