dare och kom på sin wandring till judeqwarteret. Här war han förtjust: skäggen hade samma längd och tjocklek, och woro derjemte glänsande swarta såsom ebenholtz. Han går förbi en och annan bod, ändtligen inträder han i en, i hwilken han ser en köpman med det wackraste skägg, fom nånsin fallit honom i ögonen. Juden fom mer wår wän till mötes och frågar honom ödmjukt: Hwad öns skar ni, min lille herre? Ditt skägg önskar jag! fwarade Bi boquet höfligt. — Mitt ffågg? swarade löpmannen förwänad, ni behagar skämta. Jag säger dig, besegrade, att jag will hafwa dit ffågg, upprepade Bilboquet och fattade wärjan. Tro es mellertid ide att jag skall ftjäla det; här, tag en Napolcond or och gif mig resten tillbafa. Den arme köpmannen wågade ännu några inwändningar, men trumslagaren war enwis, fom eu blind håst. Striden blef häftig och ditlockade äfwen andra soldater. Dessa funno ett utmärkt bes hag i Bilboquets infall, och en Gascognare, regementets hårfrisör, tog rafknif ur fickan och barberade den arma juden på stället utan tvål och watten. Då han duktigt skrapat och flått honom, öfwer lemnade han högtidligt skörden af rakningen åt wår Bilboquet. Bilboaguet gick dermed till regementet, låt skräddaren sy ffåg: get på en remsa åsnestinn af en söndersprucken trumma, och utan att förråda den afszgt, som han hade dermed, stoppade han Det I sin tormster. Några dagar tatade man i regementet om saken, je dan kommo wigtigare saker, och då man inryckte i Moskau, tänkte ingen mer på historien.