bemäktiga fig batteriet. En generalens adjutant sprängde i närhes ten af Bilboquet och bragte de bär stationerade 2 voltigörkompanierna befallning att marschera emot batteriet. Uppdraget war kinlkigt, ty i bästa fall kunde man hålla wad att tre fjerdedelar af de ans gripande måste bita i gräset. Också woro roltigörerna, så oföre sträckta de anars hade wisat sig, icke just mycket raskt till hands. De sågo på hwaranda, skakade på hufwudet, ryckte på axlarne, ja några gamla soldater wågade helt sakta, pekande på kanonerna, några ord, såsom: Tror då generalen, att de der gossarne spotta potatis? eller: Har han luft att sätta of såsom hackmat för svs sackerna, att han skickar of 200 mot redouten? — Soldater, skrek adjutanten,Kejsaren har befallt det! och red i svorrsträck derifråän. Det kunde han hafwa sagt genast, den glorven, mes nade en gammal sergeant och satte fin bajonett på gewäret. oms men med, barn, wi måste icke låta den lille korporalen wänta, om han säger: gån, låten flå ihjel er. Tycker ide gerna om, att man då har fin egen tanke. Det oaktadt blef kompaniet ännu obeslutsamt, och redan 2 gånger hade kaptenen gifwit tambouremajoren befallning att fålla fig i spetsen med 4 trumslagare och trumma till anfall. Men denne förblef stödd på fin stora käpp och rörde fig föga. Emellertid fat Bilbouquet ridande på fin trumma och, seende upp till fin chef, hwisslade han en marsch och ssog till anfall med fingrarne. Mute ligen blef befallning gifwen för tredje gangen. Tambounmajover