Helsingborgs-Posten – 5 januari 1852, sida 2

—— — — ————— — ———— — — S—— jag fan blifwa i linien, eller någon annan omständighet låg till grund för saken — kortligen, den swärta, fom man strök på näsan vå honom, bet så förskräckligt, att hwarje gång tårarne fom mo honom i ögonen. Cller lekte de mywyarma handen, hwarwid någon fick ett flag på handen och måste gissa, från hwem det fom, ja slogo de wår stackars Rataplan icke med sina grenadierhänder, hwilket, såsom mig tyckes, redan borde hafwa gjordt förswarligt ondt, utan med wärjfästen eller med sina skor, som woro beslagna med spik. DÅ sprang Bilbouquet upp, grälade med hwar och en och gissade likwäl aldrig den rätte. Woro de äntligen trötta wid grymheter, och började de blifwa ledsna wid det lilla tjockhufwudets tärar och ffrif, få skållde de honom för tjuthans eller kinkmes och drefwo honom bort. När man nu andra morgonen åter företog erercisen, få woro den lilles händer ännu särade från aftonen förs ut, drrom och domm wille icke mer lyckas, och tambourmajorens fäpp måste ånyo komma till hjelp att återställa taften. Man lår medgifwa of, att Bilboquet wäl hade orfaf att blifwa frigsäran gram e; också blef han med hwarje dag mera fluten inom fig och holl fig på afstånd ifrån fina famrater. En dag — det war den 27 Juli — erhöll generalen, till hwars brigad Bilboguers regemente hörde, befallning af Kejsaren att taga en pofition, fom låg pa i andra sidan om en bred graf. Denna graf war styddad genom ett batteri af 6 fanoner, fom full fastade hela leder af soldater. Framför allt måste man således