A——-e.nöCeee—— Trumslagaren Bilboquet. År 1812 fanns wid linieregementet i Franska armeen en liten trumslagare på omkring 10 år, en sådan der regementets son, fom egentligen hette Frelut, men hos soldaterna hade namnet Bil: boquet. Werkligen war ocfå hans krorp få mager och hufwudet, fom fatt på denna smala ställning, få tjockt, att den lille mannen rätt mycket lifnade den leksak, hwars namn man tillade honvm. Besagde Bilboquet war annars juft ide serdeles märkwärdig. Tambourmajoren hade mången gång måst flå takten på hand rygg med fin stora rörkäpp, innan han bibringade honom harmonien af drrom och domm; mer kunde icke sagas om Bilboquets framsteg på den militäriska banan. Och utom tjensten buro de simplaste piparegossar sin toffsprydda mössa mera behagsjukt än han, och hans förmäns wigtiga hållning blef för honom ett ewigt oupphins neligt ideal; ja då han en gång — det war på en löningsdag — wille harma fprättarne i regementet och (åta fin fabel hänga frame till mellan benen, särjde han fig under springandet om den fame ma, föll till marfen och slog näsan till kamraternas stora jubel på ett jemmerligt wis. Öfwerhufwud gaf denna näsa icke ringa nöje åt trumslagarne wid nionde regementet. Spelade de swarte Peter, så förlorade Bilbouque regelmässig, och antingen det war de andras elakhet, eller han wertligen hade en potatisnäsa, såsom hans flygelman till wenster påstod, hwilken hwarje morgon wid uppe marscheringen fade till honom: bringa din nåsa i ordning, få att