—— —CCOcLcOcQOc———— nade nåra den swarta bästen, pwilken stod fårom fastwext och tyd: teg bära tvänne lif — SHwad är detta 17 — utbröt Sultan och trädde tillbafa i mån: liuset, medan ban förde bänderna ur bältet med en pistol i hwardera. Zen enda af 24 millioner själar, fom häller den ed, ban swor Sultan Mabmud ljöd swaret med den djerfwa Arabens siäm ma — ban är bär för att hålla fin ed. Han baren frånd pistol i bwardera banden, liksom Sultan Mabmud — de funna afbrän: nas eller bortkastas i samma ögonblick fom dina. Gevast förswunno Sultanens bägge vistoler i hang bälte, och ban stod stum med uppspärrade ögon, utan att röra fig, men med banden bårdknuten om diamanterna på fitt dolfffaft. espåminner du dig den unge Araben wid Misrams brunn i Sidmes dal, bwars unga brud du röfwade i bönetimman 27 — forts for Araben, i det han likaledes nack fina pistoler i bältet och bivt: lade bögra handen med den sammanrullade Lasson mot sin höft — vpåminner du big den ed, ban swor dig wid profeten, just som hans bingst flög genom Din jagarbär, såsom öfnens fogel genom de fång: ne Icjonens gasler? — Jaa smor att ätertaga min brud, död eller sefwande, från byenans fula och stänka bonom ett fostbart balsband, innan profetens måne wände sitt fylle mot min högra hand. Och fe Sultan Mahmud! ännu fon jag aripa i mänan med min men: fira. Min unga brud siner orörd af din wissnade band bär på lejon: puden — och du, Hyno! följer mig hiffram till porten, lifsom of: nens wilddjur i min lasso. Jnnan ban utfogt sista ordet flög hans bingst såsom en sogel tort med honom och den fröna Arabinnan genom de öde stilla Aär: darne, och Sultan Mahmunds kropp slapades efter med halsen i hans utkastade lasso. Då balfmänan nedgick och kastade denna höstnatt sin sista glans öfwer Bosforen, dånade 500 marmorkanoner frän Seraljens murar oc wäcte den försärade stoden. Sultan Mabmuds lik bade åter. sunnits, med en tortariff hästfångarsnara om balsen, wid porten till Ecraljens första aärd. Men förbi Seraljens torn förde en frisk bris eu arabisk segelbåt med en flygande make i aktersvegeln. Wid mas fen fiod en ramswart bäst och wände uppmarksamt bufwudet mot pafsstammen. Der fatt den Unga Araoben med ena handen vä rodret od den onga sköna Arabinnan i fin famn. De seglade nll det fria tydliga Aradiens fuR, för att aldrig mera fe palfmånen lysa öfwer slafstaden. — —