troser; intet kommandoord från befälhafwaren! Hwad fom tydligt genljöd i stormen war Negerslafwens fång. Han sjöng om Asrikas sjerran stränder, om hemlandets skuggrika palmskogar, om sin makas sorg öfwer honom! Ack! Ånnu swäfwade han lefwande öfwer dö: dens afgrund; ännu ryste han wid tanken att finna fin graf i wår gorna, och bäfwande böjde han fina hårdt fangslade händer till neg: rernes Gud! Han widrörde hwarken segeln eller det gnisslande rodret, utan skädade med orörlig blick utåt den wåldsamt bwälfwande sjön. E: huru wågorna hopade fig öfwer skeppet, war hans hjerta nära att brista af glädje; de räddade hang lif. Han bad at: fartpget ej måtte söndersläs mot någon kust, fom beboddes af Kristne. Han fmålog midt under flormens tjut; han sjöng under dess wärsta raseri. Jngen fruktan för döden kunde qwäfwa hang glädje; han war nu ej mera någon slaf. Småningom minskades formen och en mild we stanwind fyllde segeln. Morgonrodnan framlyste, det blef dag och fe! skeppet låg åter wid Senegambiens strand! Negern sprang öf: wer bord, klyfde böljeorna med senfulla armar och slyndade uppför Senegal til fin hydda, der han kastade fig i fin älskades famn. (Geng.)