Helsingborgs-Posten – 15 november 1851, sida 3

Då det blifwit tyst omkring bonom, då ingen jämmer från de sjuke nådde hans öra, ingen döende mer drog sin sista suck, steg han upp och skaade med fruktanswärdt raseri, kedjorna på sina armar. Jcke utan swåra plågor lyckades det honom att frigöra en hand och sälunda skilja fig från den döende kamrat, wid hwilken han war saismidd. För att undkomma detta eländets och dödens hemwist, flättrade ban upp för trappan till de öfra rummen. Der lägo ty: rannerne, hwilka smidt bang bojor, utsträckte med ansigtet mot däcket. Han den gamle mannen stod nu der, herre öfwer steppet och dess laddning. Han satte fig och säg upp mor bimmelen, om ej ett moln stulle tilkännagifwa slutet på den fruktanswärda stiljen. Och fe! knappt bade det blifwit afton efter denna awäfwande dag och natten inbrutit, förrån en lätt fläkt krusade böljorna och skyar uppstego på horizonten. Negern gick nu af och an på sin ödsliga besittning med hämnd: lust och förakt i sina blickar. Ett wildt raseri mälade sig i hans ansigte wid tanken på hwad som händt. Slutligen insomnade han; men blirtrarna, fom ljungade rundtomkring de brakande masterna, wäckte honom ånyo. Hoögt kastades skummet från de oroliga böljorna ända uppät på segeln. Skeppet dref ännu af och an, qwars hållet af ankaret; men baftigt brast tåget och på stormens wingar flög det fram i den wida rymden. Wid midnatten blef formen ännu förfärligare och de uppretade wägorna tjöto, lika dämoner, oms kring det waggande fartyget. Om bord hördes intet rop från ma