delpbin wägade hoppa fram ur den ljumma böljan och allt hetare brände den blodröda solen ur det dystra dunsttöcknet. En fasansfull syn erbjöd sig i det nedersta skeppsrummet. Här lägo de olycklige slagtoffren, fom af Europisk winningslystnad bif: wit beröfwade sitt härliga fädernesland, sammanfjettrade man wid man, wanmäktiga af den insperrade luftens qwäfwande betta och te instängda pestängorna, till hälften wansinnige af swärmod, ängest, raseri och förtwiflan. De af sina kedjor särade klagade, de bedröf wade jemrade sig, de sjuke suckade och de wansinniga tjöto. Flera af dessa olycklige, fom funnit tillfälle att befria fig från fina bojor, bade redan störtat fig i hafwet och med gladt mod gått till botten, Andre afpöllo fig från all föda, för att dö af hunger. Först efter 14 dagar, då drickswattnet genom den förfärliga bettan ej mera kunde förtäras och lifsmedlen utdelades i frarfams: mare portioner, uppnådde eländet fin högsta hösd. En pestartad seder yppades bland slafwarne, hwaraf äfwen hela besättningen an: greps. J hwarje ögondlick hörde man de lidandes jämmerrop och de döendes rosslande, och tid efter annan kastades liken öfwer bord. Jnnan kort war hälften af negrerne bortryckte af döden. Men nu kom ordningen till deras hwite plägoandar. Den ene matrofen efter den andre afled, skeppstimmermannen, kirurgen, styrmannen och slutligen kaptenen föllo offer för den härjande pesten, och röfrarne tillika med de röfwade nedsänktes i en och samma graf. Få dagar derefter war allt lefwande utdödt på skeppet, med undantag af en enda gammal neger, som, då allt omkring honom förgicks, ännu blifwit wid lif.