derutaf en guldring och en liten tafla af guld. Det war dessa oc skoldiga gåfwor han sedan wisade, när han lät det ryfte utgå, att hon war hans trolofwade; men han wifade ide det bref hon hoc nom skrifwit, att hon efter fin älskade herres, Herr Stens död, aldrig fett den man hon fin tro will gifva. Men en gnagande sorg tycktes dold i Konung Gustafs hjerta. Han wisste att hans stränga förfarande, att trygga religionen och fäderneslandet för äterfall till obestånd, hade wändt från honom mångas finnen, och att Sturenamnet war Swenska folket mera kärt än hans. Det fan wäl hända, att en förkänsla låg i denna sorg af de olyckor, fom för denna kärleks skull en dag öfwer hans barn komma skulle. stan wäl oc wara någon sanning deruti, att hans blick på den unge Nils Sture, som uppfostrades i hans hof, icke alltid war så ljus. Sädana dolda sorger stiga ofta upp i ör gat såsom hotande moln, jämwäl ur ett ädelt och ärligt hjerta. Christina, den erfarna goda qwinnan, hade wäl märkt detta, och ehuru ogerna hon försakade den äran, att aldrig hafwa warit når gon annans, än Sten Stures maka, wek hon ifrån denna föresatts, när hon trodde fig dermed funna lugna Konungen för den migtanfan, att gon dot en gång med fin hand kunde gifwa honom en dödsfiende. Derföre biföll hon glad det förslag henne gjordes en dag, att gifwa fin hand åt en bland Konungens trognaste Hofmän, Rådsherren Johan Thureson. Det war om höften, näst efter Wefterås riksdag och Konun: