Helsingborgs-Posten – 11 november 1851, sida 2

fru Christina hade aldrig warit fin spstersen, kenung Gustaf, få fär och tillgifwen, hade hon icke warit ens med honom i tron. Ty wid denna tiden hade alla, till ett högre förstånd upplysta själar, flagit fig till Lutherska befännelsen. Så förädlad af lidandet, och till fin ande styrkt i ålamedets skola, äterfåg bon sitt fädernesland! och sitt fordna lyckliga hem, det sköna HörningshoÖm. Men under: hemfärden hade hon i Kalmar återsett fin äldste fon, den hon una der osäkerheten, fom war efter Surens töd, med en trogen tjenare: försändt till Donzig. Derigenom hade han undfommit danska fånz genskapen och blef af fonung Gustaf upptagen såsom fofterfon, få fom förut omförmäldt år. J Stockholm emottogs hon af konung Gustaf mid stor heders bewisning, och änskönt det af några sades, att han arfskifte gjor henne och hennes bann orätt, blef aldrig hennes finne från honom wändt. Hon fade: 7Han har hämnats wåra ädlag blod, frälsavsitt fädernesland och utom honom skulle wi nu ingenting ega. Det säges, att hon på den gamla Stureborgen Hörningsholn fick besök af den mägtige Witingahöfdingen Söfring Norrby, mer förslag om äktenskap och Stureåttens återinsättande i fina höghets rättigheter; men hennes ädla sinne kunde icke af jordisk höghet blän das att någonting företaga, det wådeligt war för Konung och få dernesland. Men der dygd finnes, der är och tacksamhet. Den ädle Fru Christina hade ide glömt hans hulda omsorg om henne oc hennes kära medfångar i Blåtornet. Hon gaf honom till minn