hwarandra nära, när Jsabella och Christina Gyllenstjerna omfam. nade hwarandra. PDu har bedt Gud, jade Drottningen, för min olydlige herre, fom swikligen gifwit dig få många löften och eder, alla brut: na; och för mig, hans olyckliga maka, den du ide känner — och wisserligen må wäl himlen höra dig, du fromma, hwad du beder. Ack! tunde dock wåra böner, fåfom fordom Dawids harpa i Sauls hof, drifwa Christierns onda ande ifrån honom! — Sålunda tillbragte de från denna tiden mången förtrolig aftonstund tillsammans, hwarannan till mycken tröst och uppmuntran, och fängelsets mörka hwalf blef Jsabella färare ån gyldene konungasalen. Churu den leda mor Sigbritt hade många fom waktade på Drottningens wägar och stigar, få blef de Swenska fångarnes kost mycket förbättrad, och Christina styrkt i sitt tålamod. Så led åter en tid fram, till dep Amiralen Söfring Norrby fom ifrån Gottland till Lonungens hof. Han hade öfwer så wäl Konnngen som mor Sigbritt stort wälde; och alldenstund han till Fru Christina fattat stort behag, och dertill wisste, att, med hennes och hennes slägts bistånd, lätteligen Lonung Guftaf, den han för afund skull mycket hatade, kunde bringas från Konungadömet i Swerige, hade han i sinnet, att nu söka winna hennes gunst genom wälgerningar, för att framdeles kunna blifwa Sten Stures efterträdare, så wäl i äktenskapet, fom i Swenska folkets färlek. Han förmådde så mycket hos Konungen, att de Swenska fruntimren rblefwo med fina barn, som ännu qwarlefde, flyttade ur Blåtornet till Kallundborgs slott, uti ett mildare fängelse, och med mera mensklighet behandlade, churu de alltid försvarades inom fängelsemurar med jerngaller och wäl tillbommade portar. (Forts.) —