ger, att hans odödliga själ måtte frälsas! och till slut en bön för hans olyckliga gemål, den sköna Jsabella. Då hörde hon hastigt en djup suck bakom fig; och wid hon wände fig om, såg hon den gamle fångwaftaren, och ftora tårar föllo honom ned i skägget. Gud höre din bön, fromma Chriftina, fade han — men ice med en fångwaktares, utan med en ljuflig, mild qwinnostämma, — kappa, skägg och den slokande hatten hade fallit till marken, och framför den förwånade Christina stod den sköna Jsabella, Konung Christierns förskjunna maka. Jsabella war ännu ung och behagfull, fast kinden war blek worden af sorg öfwer hennes hårde och färlekslöse gemål. Men i den onde Konungens hjerta, få wäl fom rike, regerade den Norr ffa trollpackan Sigbritt. Hon kallades trollpacka, emedan folket trodde, att hon med trolldomskonst förgjort deras Konung och wändt till fig hans håg och finne. Derföre höllo de honom oc urfatad för mycken ondska och galenskap, alldenstund han stod under fådant ett ondt råvande. Men Ifabella war folket fär och de få gode, fom stadnat qwar i Konungens hof, woro henne af hjertat tillgifne. Derföre kunde hor ock lindra mångas oskyldiga lidande, och afstyra jemwäl ofta tillärnad grymhet och blodsutgjutelse. Dygd spörjes långa wägar, och Christina Gyllenstjernas namn war krin all Norden funnigt. Jsabella wäntade länge på lägenhet att få Je denna höga fånge, och hade slutligen funnit en tjenlig tid, då, förklädd i fångwaktarens stora kappa, lösskägg och slokande hatt hen sakta öppnat fängelseporten och ohörd inkommit wid Christinas aftonbön. Själsförwandter förstå och igenkänna hwarandra snart och det må här wäl sägas, att twå ädla qwinnohjertan kommo