Helsingborgs-Posten – 8 november 1851, sida 2

som för sin späda ålder icke uthärdade fängelsets luft, utan snart togo ohelsa och döden. På wärnlösa qwinnor wille den groymme tyrannen utkräfwa hämnd för sina slafwars blod, rå det frisinnade Swenska folk, fom det utgjutit, och fom mer än fitt lif hållit fin frihet fär. Ingen wågade, wid fitt lif, besöka de olyckliga fångar. Blott morgon och afton slamrade fängelsets nyctar i den gamla låsen, då en skäggig fångwaktare inbar deras matten och en ofta skämd spis. Om Konung Christiern låtit begrawa, eler, såsom han med Herr Stens döda kropp gjort, låtit bödeln uppbränna de små barnen, weta wi icke; mun hans wrede war öswer de olyckliga Swenska qwinnor: måhända att genom deras klagan och lidande förmå Konung Gustaf och de Swenske, att fig åter undergifwa hang wålde. Men Fru Christina wisade jemwäl i i detta hårda fängelse, der nöden och döden omkring henne bodde, sitt hjeltemod. Hon lät Gustaf, sin systerson och Konung det förstå, att de ESwenffa qwinnor af hans ätt heldre skulle höra fin dödsdom, ån den tidenden, att han för deras skull någonting medgifwit, det menligt kunde wara för fädernernesland ts frihet och ära. cå hade förflutit utan förändring en tid, då följande tilldrog sig. En afton låg Fru Christina på knä wid fin halmbädd, och gjorde fin aftonbön. Först bad hon Gud om tålamod och styrka i den hårda pröfning henne förelagd war — och om wälsignelse öfwer sitt fädernesland och hemmawarande anhöriga och wänner; sedan att Herren wille wäcka tyrannens hjerta till bättring och ån: