— ——— -—— OO— a jag wisste fnappaft till mig mera, jag såg endast, att hon war borta öfwerwunnen, och jag strödde toner, saknadens klagande toner ut djupet af mitt bjerta, låt dem flinga efter henne en stund och fe dan mildt, frilla dö. Bland åhörarne herrskade ännu en dOdstylt nad, jag wände mig om för att gå, mina från dartade — då just som jag war färdig att förswinna bakom de målade tråden, en bifallssiom skalade hufet få, att jag trodde, det wi alla i fame ma fumd skulle begrafwas under def ruiner — — Så, just få önskade jag att dö. En fort tid dere ter war den fattige, okände ynglingen rik, be römd, ja än mera, han war lycklig. Den förtjufande fyljden war min maka. (N. W. B.)