X morgon då! utropade jag jublande, tryckte hennes fina hand först mot min brännheta panna och sedan mot mina ej min: dre glödande läppar och skyndade ifrån henne. Jag kunde ej sofwa, ej en gång spela, ty hela min warelse darrade af spänd längtan. Aftonen fom. Jag hade hwarken njutit eller saknat någon fö da ända sedan den föregående dagen. Blek både af oro och huns ger uppträdde jag på theatern med min violin under armen, en bild af den tlagande Necken sjelf. Jag tycktes mig wäcka föruns dran hos ähörarne, lika mycket genom mitt besynmnerliga upptrås dande, som de första tonerna, jag framlockade ur min violin. Jag hade dock inappaft börjat, förrän ställets nymf framswäfwade mel: lan lundens träd in på scenen och började dansa. Nu war all uppmärksamhet riktad endast på henne. Allt häftigare och håftigare brusade tonerna från mitt instrument, men ingen tycktes gif: wa aft derpå, endast hon swäfwade luftigare och luftigare på de rag lätta wågor. Emellertid fånde jag, att den heliga infpirationens stund nalkades, jag spelade nu ej några andra melodier, än de, fom i samma stund k.ingade ur min egen själ; anfträngnine gens swettdroppar rullade från min bleka panna lika stora fom tå rarne från mina ögon. Ögonblicket war afgörande. Äfwen hon syntes fattad af ingifwelsens makt, hon lyftes upp af den mäktiga tonströmmen, till dess hon plötsligt, i ögonblicket af fin högsta tri umf, ej kunde följa den på fin swindlande höjd, — hon stannade, lät fina armar falla och lyssnade en stund — bland hela menniftomassan hördes ej ett andedrag, endast min violin jublade lift en frigjord ande. Så stod hon några ögonblick; sedan swäfwade hon bort, och då hon flög förbi mig, kände jag hennes armar liksom fläktande wingar röra wid mig och hennes andedrägt strömma mot min panna. Allt detta war dock förbi inom ett halft ögonblick,