på den brusande folkströmmen. Tåget stannade utanför hennes boning och under det tumultuariska hyllningssorlet hade jag tillfälle att smyga mig in i hennes wåning och gömma mig i ett aflägset rum der. Sedan jag märkte, att dansösen blifwit ensam, skyndade jag fram från mitt gömställe och kastade mig till hennes fötter. Hon blef rädd och wille fly, men jag omfattade hennes knän och ropade öfwerwaldigad af stormande lidelser: Fce! ande! fly ej ännu ifrån mig, du måste, hör du det, måste höra mig. Acki blif ej få rädd, du fan, om du will, rädda en olydlig, fom ej förtjenar att wara det. Frukta ej, det är ide en tärleksförklaring, det är endast en bön jag har till dig! Hon såg på mig wänligt, fast litet skyggt och bad mig tala. Jag framställde dä för henne min belägenhet och mina olyckor, och beswor henne att hjelpa mig. Jag skall hos theaterdirektören skaffa er tillåtelfe att uppträda, swarade hon mildt, är ni nöjd dermed? Nej, ni måste göra mer, ni, den prisade, den beundrade, den förgudade fan det. Ni måste fjelf uppträda och dansa, men utan smi jag, jag ensam will spela för er, ett nummer, ett enda ott! Men besinna er dock! Er begäran är ju oerhörd; ja äfwen om jag wore öfwertygad om er umärkta talang, så skulle jag ju ändock knappast wäga — — Men jag war nu obeweklig, ty jag såg på hennes ögon, att jag wäckt hennes deltagande, jag beftormade henne med böner. Jag swor, att jag ej genom ett owärdigt spel skulle förringa hennes triumf, och hon måtte trott mitt af hån förelse strålande öga, ty hon sade slutligen: Sa, jag tror er, ni fan ej bedraga mig; i morgon uppträda wi gemensamt — och om ni misslyckas, är i i alla fall orkestern i beredffap.