mNjwen jag mill je den beundrade ropade jag för mig fjelf och störtade ut. Hela den lilla återstoden af min kassa medtogs till en billett. Hwad jag skulle åta följande dagen wisste jag ej. Jag trängde mig in bland äskadarne på en af de sämsta platserna. Danföfen hade redan börjat. Den första åspnen af henne fajt trollade mig wid golfwet. Lätt fom en ande swäfwade hon öfwer theatertiljorne, hwilta föreställde en blomsterprydd ängsplan, och när den fina foten med fin spets rörde wid blommornas falfar, tycktes dessa böja sig lifsom om en fjäril satt fig derpå. Det res na, nåstan barnsligt sköna ansigtet, den behagliga wärten och de plastiskt fulländade rörelser och attituder, tycktes lefwande framställa blomstrens gudinna midt ibland fina jmå täcka, behagligt bugande undersåter. Men när hon ändtligen förswann bland träden, lif fom bortjagad af de ftormnde bifallsäskorna, då blef det mig för qwaft derinne, jag kunde ej andas, luft, nft! Jag rusade ut, lopp nästan fom en wansinnig genom gatorne, tills jag ändtligen i en stuggrik, swalkande appelsinlund lemnade fritt lopp åt mina tärar. Öfwerallt förföljde mig bilden af den förhatade och dock älskade sylfiden; äfwen här tyckte jag at hon swäfwade omfring mig mel lan träden, och hennes luftiga wingar och leende anlete strålade met mig mellan de glansande appelsinlöfwen. Nej, nej, jag mas ste hämnas på dig, fselika, andelika warelse, och i dig på hela menskligheten! ropade jag utom mig af förtwiflan, och likwäl war det ide mig fjelf, det war tonfonften jag wille hämnas. Något lugnad återwände jag, sedan jag i mitt finne uppfa: stat min plan till en lysande hämnd. Jag wände tillbaka till ftaden, och den fydliga nattluften badade med en mild swalka min glödande panna och tinningar. Folket fom just nu från theatern och nattens drottning åkte i en wagn, hwilken lik en träspån flöt