Min första FKonsert. (Ur en foustnärs dagbof.) af —8—. Förtwiflad blickade jag ut genom mitt smala, i femte wånin: gen belägna, windskammarfönster ner på Neapels gator, fom hwims (ade af menniskor. Allt hwad lif och anda hade strömmade åt theatern, för att fe och hänryckkas af den utmärkta dansös, fom i af: ton för första gången der uppträdde. En bitter känsla ar sorg, ja, ty wärr, af afund sammanpressade mitt hjerta. Hon, den lycli a, öfwerallt, hwarhelst hon kom, öppnades för henne med tad: simhet theatrarne, öfwerallt täflade guldet och berömmets doftande rökwerk om att uppwåga hwarandra. — hwad under då att håns ryckningen gaf henne sylsidwingar! Men jag — — jag hade uppe offrat alla ungdomens fröjder, solens glädje och nattens hwila ens dast för min konst; det war fom om min fjäl ej mer funde förstå något annat språk än tonernas, men ingen, ingen wille förstå mig, och ändock war jag nästan säker på, att om jag blott en enda gång finge tillfälle att infor en ftor, ädel publik öppna min hela inre rifa tonwerld, skulle Ajwen jag blifwa förftådd. Men öfwer allt, hwart jag fom, sågo alla på mig med medömfan, då de fingo höra mitt obefanta namn; ingen theaterdirektör wågade för mig öppna någon af fina falar, och de ryftbarafte konstnärer fågo med en wiss nedlåtande sto thet ned på den upprörde ynglingen, som, sjelf för stolt att anropa dem om deras beskydd, i konstens namn fordrade af dem rättwisa, åtminstone ett rättwist förkastande. Men ingen wille höra mig, ingen hade tid. Krampattigt grep jag efter min violin, för att i toner utandas min smärta. Det lyckades äfwen nu någorlunda, men redan på icke så långt afstånd stirrade nöden emot mig med det bleka anletet och den isande blicken. Jag fasade.