Efter hustruns död tilltog den olycklige Estils sinnesyrsel, och ödet wille, att den skulle slutas i raseri. En eftermiddag gick torparen till greswinnans gods, der hang dotter wistades. En förfärlig äska, ätföljd af störiskurar, nödgade benom att qwarblifwa på godset till andra dagen, Då hemkom han tidigt på morgonen. Och hwilken syn mitte bans ögon! Den wilda stormen hade i brusande fart lösslitit ett med berget swagt sammanhängande klippblock, och detta hade helt och hället inslagit taket på hyddan samt twenne af wäggarne. Stum, dödsblek och näslan utan andedrägt stod Eskil i nägra minuter en bild of hemskheten och sorgen. Mitt hus oc mina barn! Dessa woro de enda ord han funde frambringa. Sedan ilade ban med fela, glasaktiga ögon och med osäkra steg till det innersta af skogen och följande morgon fann man honom med afskuren hals på samma ställe vit ban få mången gång bade blifwit förd af fin melankoliska ande. Frid och förlåtelse öfwer fjelfmördar rens stoft! Emellertid hade barnen blifwit räddade. Under owädrets wåld. samhet hade de af rädsla begifwit sig till en grannes boning. Der undgingo de döden. De upphörde fnart att jämra fig, ty de woro för små att känna sitt elände. Men Jngeborg kände desto djupare fina föräldrars och syskons öde, Slaget träffade henne härdt — men bon fattade en ädel tanke: