Wigseln war knappt slutad och brudparet mottog lyckönskningar från höger oc) wenster, då en ny gäst uppenbarade fig. Det war Alp, fom fastän oftådd ej funde underlåta att med några krumspräng wisa fin fägnad och med en djup fännaremin lufta på fin gran: ne wän. Denne tycktes mycket glad öfwer mötet och aflägsnade fig några ögonblic. Han återkom med Alys gamla halsband. CSer du Hedda, fade ban, under det han läste fast bandet om Alyes hals, fer du, detta köpte wi för en tid sedan på en auftion, det bar gått genom många händer. Men fag gömde det tills nu och tänfte: ret skoll Werner ha igen på min bröflovsdag. Och Åly fom, prydd fom fordom, till fin sjuka herre. Sedan fom Aly bärante i fin korg än ett oc) än ett annat, fom gubben kunde be. böfwa, Hedda war uprfinningsrik i den wägen — och hon gjorde det så gerna, ty hennes Christian tyckte om det. Men några är derefter fom ej Aly mera. En af vesfa rriviligerade warelser, fom tid efter annan föra ihjäl gamla öfwerflödiga gummor på Siockholms gator, en beffeds lig bryggardräna, råfade af mitag att föra öfwer Aly i ssället för en menniska. Aly dog lockligtwis genaf. Ingen hare den fjälsån: gesten, att fe bonom lida, utan att flaga och utan hjelp; — men ban fom ej mer tillbaka till fin wän. Åtta dagar hade förflutit och allt oroligare bade Christian odlif