till saken; ty hwarken Werner eller hans Aly gjorde afscende på personen, utan köpman Berner satte gumman i fin fläde och fig sjelf bakpå och få bar det af. Ack! hwad Aly tjöt od) hoppade omkring slädan; ty han ocksä tyckte att ban gjort en god gerning, då han bällit gummans bufwud öfwer wattnet. Snart woro de framme wid gummans stuga. Det war trångt od) smätt om allting, men snyggt ändå, och ett pepparträd och myrten samt några taflor med kungen och dronnin gen på, prydde rummet få litet det än war. Mid inträdet i kojan mötte tem en balfwuxen gosse, fom bleknade då ban förft säg fin mor, men straxt derpå bugade fig med en tacksam blid för köpman Werner. Han tackade intet med ord, ty ban kunde ej uttrycka sig som ban wille, men Alp kände han och honom smekte ban, för att ändå göra något. : Det är Aly fom har räddat din mor, bade ban ej fett henne, bade jag rest förbi utan att märka henne, fade föpman Werner och fade en sedel på bordet — och gick. Men Aly war artigare Han, ty ban hoppade opp i gummans säng och slickade hennes bleka panna och winkade på swansen, hjertinnerligen glad öfwer att ha henne under tak. Den der gossen war i guldsmerdslära och bade nu jullof att fira högtiden i fin mors tränga hem; det gjorde han gerna, ty ban bade några rikodaler att ge fin mor och få prydde ban den litia