Helsingborgs-Posten – 16 september 1851, sida 2

bröd åt fin herre. Bort gick det i sakta mak, men bem — hoj! — det strök ästad fom en pil, oc) då war det ej wärdt för pojkarne att locka på Alp, ty ban hörde dem ej, och hörde han dem, grinade ban högst insamt öfwer grepen och gaf dem en blid, fom funde öfs wersättas med: i tjensten oc i affärer bar jag inga wänner. El. jest war Aly, få att säga en ganffa human bund och tär tala wid fig, sastän gatyo.farne just cj hade något att bjuda honom, och då de bjödo, blott fingo den fröjden att Aly luktade vå brödstycket och med ett wisst förakt wände bort nosen, ty ban tackade Gud att han icke war säsom andra menniffor, hwilka behöfde äta torra brödet. En hund fan också wara öfwermodig. En winterdag fom förman Werner på sin wanliga slädtur ut åt Brunnswikosidan. Wisst stod ver en påle wid stlranden, på bivil: fen polisen ffrifmwit: Warning för swag is, men fom man i flera weckor fört stenlass förbi warnaren oc lyckligen öfwer sjön, få trods de alla menniskor mera på fina ögon och gingo öfwer. Det är äns då farligt att få der trotsa polisen; man bör ej fresta polisen. Latte net är frömt och detta gör att isen ofta på en natt blir swag. Så hade händt nu, och då förman Werner kom susande fram oc hans silfwerbjällror klingade utmed stranden, säg han Alp rusa utät sjön — och wid närmare päscende war det en menniska som fallit igenom. Werner fyndade genast till hjelp, och mer sitt stickade rede slärp, fom ban fått till stånks af fin salig syster, räddade han — en gammal gumma, en fattig stackare. Detta gjorde deck ingenting