RA Id 8988888 ERS 2T PR FF ff Tr MR då SO OP dana — utan endaft perfoner, fom af ögonblidets förlägenhet eller ingifwelse ingätt på en bana, den de ocksä snart lemna, — utan saknad ä någondera sidan. Betraktar man saken närmare, få för: swinner återigen detta men helt och hållet; ty i famma fund får despelaren i landsorten wisste fig äga en framtid, skulle ban ide längre få lättsinnigt, bebandla fin uppgift, fom na är fallet. Man kan derföre ide nog lifligt urvmana alla dem fom till: böra theatern att werka för detta mål, ett mål, fom en gång uvr: nädt skulle för konsten bära de herrligaste frukter, emedan det skulle emancipera den från det twång of materiella behof fom nu tynger den .. J synnerhet hoppas man af de unga, art de troget och energiskt wilja werka för denna sak, ty det är ungdomen fom skall genomdrifwa de förändringar och reformer, hwilka hos oss få mycket äro af nöden ... Men då man afhandlar ett sådant ämne som theatern och i sonnerhet landsortstheatern, fan man ide med tyftnad förbigå ett förhållande, fom i högsta grad eget, karakteriserar wära författningar och wärt beskattningssystem. Det är nemligen bekant, att hwarje ambulatorisk theater skall till den kongl. theaterfassan betala en wiss, ganska bög afgift för bwarje representation, hwilken kassa derutaf drager en ganska be tydlia inkomst! Detta är, fom ordspräket säger: bäde ömkliat och löjligt. Af: giften, uppgående som jag tror till nägot öfwer 6 rdr för hwarje representation, tillfaller Kungliga tbeaterns pensionokassa. Nu wet hela werlden, att skädespelaren wid en stående theater bar ett wida säkrare stöd, och bättre pekunier ställning än landsorts. skädespelaren. Jcke desto mindre mäste den sednare bidraga till den förres tydligare existens, ehuru han sjelf ide var något att boppas af framtiden. Ban antager till exempel att en skädespelare i landsorten har om året twenne recetter, hwilka enligt bruket delas i fyra halfwa. För dessa fyra specktakter mäste han säledes betala hälften af fronoutffylderna efter tolf rdr riksgäldssedlar, — hwilket som skatt be: traltad ide är få litet .. Men för anr icke wara wanlottad, bar ban dessutom fin debetssedel för året; — man ser säledes att han betalar en ganska betydlig skatt för fin ringa person ... Frän föreständarens synpunkt betraktad, blir äfwen denna skatt lika orättwis som tryckande. Det är wäl sant att han icke för sin tbeater betalar nägon serskild bewillning, men jag tror snarare att ban slulle finna fin räkning derwid, ty en sådan kunde swärligen blifva få bög .. En föreständare beräknar nemligen wanligiwis spelärets represent ationer till 150, den fatt han säledes betalar för dessa, utgör den nätta summan af 900 rdrargs. Om vesfa pen: ningar betalades till staten, slulle man endast anse det för ett nöd: wändigt ondt, men det faller i det löjliga att en konstinstitution mäste be ala skatt till en annan af samma natur. Det är sannerligen en parodi att falla fonsten fri, få länge ett sådant monopolium qwar: flår i dess annaler. Doå wilja wi boppas att dettas, liksom andra monopoliers tid snart är förbi, och den skulle warit det för länge sedan, om icke wärt föra sär ernesland i det ssörsta fom i det minsta äflades att ädagalägga en få eremplarisk lojhet, fom det bittills wisat! Mycket annat wore ännu att säga om den swenska theatern, men detta öfwerlemna wi åt mera insigtöfulla domare, och skarpare ob: servatörer. Sannt blir likväl alltid att Theatern, om den ide ömmare ombuldas än fom nu är fallet, kommer att fjunfa allt djupare, och af. lägsna fig allt mera från den böjd fom den borde innehafwa. Gå wi t. er. tillbaka till de tider, då han, förtjusaren, den tredje Gustaf, fatt på tronen, och utspridde ljus och wärma inom alla grenar af stön konst, bur annorlunda war det ide då emot nu! Och lifwäl skrifwa wi nu öfwer ett balft sekel sednare! Konsten har i Alla tider pragit fraftevna får feg sans ger see