vå altaret. Lägan brann gansla längsamt, bwarföre man trodde för funna släcka den med tillbjelp af långa stänger, vå bwilka swampar woro anbragte. Men just derigenom, att det antända draperiet skakades fram od) tilldaka, angrep lågan de närmaste fanorna och uts bredde fig hastigt. Alla syntes i ett ögonblick hafwa förlorat all sjalenärwaro, Då ingenting wid:cas för an släcka elden. Domerna flydde skriande bort från gallerierna, oc) den största förmwirring here skade. Eluriiagen fom hjelpen men försent; ty aslt vet inre af fyr fon blef ödelag.. Den materiela skadan är wäl ide få stor, men oersättlig är förlusten af alla de trofeer och faror, fom blifwit er: öfrade under Napoleons, restaurationens och Jultemonarfkfiens fria, och hwilka der förwarares. De äro nästan alla tillintetgjorda eller mycket sladade; ett håret flag för Frankrile och synnerligast för Par risarne. (Jusändt.) Några anmärkningar emot och förklaring öfwer den af Skoll. J. N—r till Mercurius infända artikeln (fe n:r 13 af Merc. d. är Då inf. of dessa rader bört, att en och annan af N—ns wänse ner (fienderna femnag utan affcende) welat göra anm. mot ofvannämnda art., få har inf. bäraf welar försöka lägga i dagen N— ns werkliga mening, hwilken, fastän i korta uttryck nog ligger i sjelfwa art. få klar, att en hwar, fom bar förmåga att tyda ten till det wärsta, äfven kunde tyda den till det bästa, om han mille. N-n skrifwer: I tit n. Mercurius ser det ut fom skolmästare och klockare slulle sammansmäl a tll en, bet är göra gemensam sak uti att sänta fig upp mor fina förmån. Detta är odfå det e: gentliga wi bafwa emot Mercurius. Widare skrifwer N—n: fan en skolmästare med Mercurii anda wara ijenlig till sin yrke eller wärdig sitt kall ?7vet är: fon ev skolmästare fom sysselsänmter fina tankar med saker, fom ide tillhöra honom, t. er. jemt fragar öfver fina förmän, anser deras förbällande mot bonom wara oräriwist, will till oc) med sä:ta fig i jemnbredd med dem och) falla dem embetebröder. — Om skolmästaren jemt speculerar vå, att få rättadr och förbättrat sådant, fom hwarken bo nom tillkommrr efter stär i bang magt att förrättra eller rätta; om ban bärvå anwänder fin ind och omtanka: fan ban då wara mwäårtig fitt kall? Drages ide hans håg genom dyhfa ting ifrån band egentliga yrke? Och drages bågen derifrån, buru sköter han det då? Såsom en dagswerkare, fom längtar öfwer tiden. Det bör i allo erkännas, bwad N. jemt påstär: en flolmär stare bör ide företaga fig något annat än det fom tillhör bang fall; ty han har merändels alltid något att uträtta för detsammas räfning, äfwen under friftunderna. Är detta våftående klanderwärdt? Beträffande N-ns yttrande om klockaren. att ban mera tid än skolmästaren, är ledig fr tjenstgöring, sa förklarar detta fig sjelf. J anscende till wäårdighesen, få bar MN. uttryckt, att det är fallet od) ide personen ban menar. Och ändteligen, Då N. uppmas nar fina embetebröder an gå ifrån eller ide komma wid det orent är, få är klart, art ban ide med det orena menar personer, utan meningen är orena och onyttiga företag. Dessutom är N. af eti ädelt tänkesätt och wän af det fom är älskwärdt; men — wi tillstå der — widrigt sinnad mot det afskywärda. Men wi hafwa mot N. den anmärkning, i anseende till hans art. 1:o att han ide bort befatta fig dermed; emedan han nog kunde förutse att ban dermed förnämligast skulle adraga fig hat och fmår delser, helst Då han nära intill fig har den embetebroder fom finner en stor glädje uti att beljuga och nerswärta bonom — och detta till lön för bewisade wälgerningar. Men N. traftar aldrig efter menniskogunst och låter aldrig fmå delser och lögner röra sig. 2:o Mt om band art. skulle insändts, fom skedde, vade ban ide derun ens beböft nämna ett ord om floce fare; ban bade dessutan lika full: wunnit fin affigt. — Få emedlertid fe om Mercurii wänner winna det de söka med siit företaa. Adr. Helfinabora T Kullen d. 12 Aua. 1851.