tons förslag om upphäfwandet af kongl. familjernas landsförmid: ning säledes blott är en manöver, för att göra prinsen af Joinville walbar; men man fan wara öswertpgad, att legitimisterne lika få litet wilja rösta derföre om tre månader bärefter, som de hittills hafwa gjort det. Ingen orleanism, år Unions walspråk, oc då detta blad troligtwis ide will rösta för Carnot, eller bwilken annan fom helst af republikanerne uppställd kandidat, oc då Henrik den femte ännu ide fan blifwa Frankrikes fonuna, få återstär wäl intet annat för Union oc def parti, hwars chef Berryer är, än at: kasta fig i Elosees armar och rösta för en förlängning af Louis Napoleons presidentskap. ö Opinion publique, som representerar den del af legitimisterna, som blifwit sin fana trogen och ätminstone ännu icke will weta af någon fom helst Fufion, bar äfven tagit ordet i denna sak, men då denna journal likasom Union utropar: Jngen orleanism, tillägger den med dersamma: Ingen bonapartism! Båda delarne, säger nämnde blad, medföra fara för landet, i det de båda få u: tanför bäde den republikanska oh den monarkiska principen, Opi. nion will en konstitutionel fandidatur 1852, säsom den der bäst öfs werensstämmer med lardets intresse och dess egna principer. Ordre bar redan beswarat Unions artikel, oc) i det den will bewisa, att prinsen af Joinville är lagligen walbar 1852, frågar den Union, hwilken kandidat den då will uppställa säsom motwigt emot en socialistisk eller emot Louis Bonaparts okonstitutionela fans didatur? Detta är en famwersfråga, fom Union knappt slall finna fig föranlåten att beswara. De bonapartistiska organerna hafwa äfwen börjat blanda fig i saken och deras spräk förråder en wiss ängest. De inskränka sig til en början att försäkra, att prinsen af Joinville icke will emottaga kandidaturen, dä ban är alltför patriotisk att wilja wäcka split inom ordningens parti, fom endast skulle komma bdergpartiet och fociali sterne till godo. Hwad angår de republikanska organerna, förfåfse rar National, att ingen församling blifwit hällen af wenstran, för att utpeka någon kandidat, såsom man hade pästätt. Men den tillägger, att hela det republikanska partiet bör komma iill enigbet angående det dubbla walet 1852, fom uteslutande bar anspräk på republikernes uppmärksambet. Hwad National sjelf angär, will den emot de skamliga manovrer, som i legitimistiskt intresse ega rum, ide hafwa afseende på någon personlig sympathi eller antipatbi, utan helt och hället underordna fig partiet och förswara den kandidat, fom republikanernas belbet möjligtwis uppställer. Dera spräk, fom wisar huru stora ansträngningar det repudlikanska partiet gör för att olifwa ense i den aldra wigtigaste frågan, har icke förfelat att wäcka en wiss ängest bog monarkisterna. Med undantag af denna diskussion innehålla bladen icke något politiskt nytt. De engelska gästerna och de för dem anssällda sestiviteter fortfara i öfrigt att fängsla intresset. Presidenten har i S:t Cloud mottagit Londons representanter på det brillantaste. Journ. des Debats lemnar en beskrifning häröfwer, som likwäl icke erbju der något af interesse, om ide att alla officerarne af armeen i Parig ända från generalerne till sekundlöjtnanterne woro inbjudna, mes dan detta blott war fallet med få of nationalförsamlingans medlem: mar. Debats förtäljer widare, att då LordeMayorn besökte natios nalförsamlingen och inträdde i representanternes audirnssal, blottade alla närwarande fina bufwuden, äfwensom skildtwakterna af armeen och nationalgardet skyldrade gewär för honom, fastän han war i ci vil drägt. Bladet tillägger: ÅHittills har ingen främmande prins blifwit emottagen med få många hedersebetygelser i Frankrikes lage sliftande palats, fom Londons Lord:Mayor. — Komiskt är det för öfrigt, att liksom han ide förstär ett ord franska, äro begge yrefet: terne i Paris alldeles obekanta med engelska spräket, och öfverbetd: porsonerna från werldens twenne hufwudstäder äro nödsakade att tala fingerspråket med hwarandra. Ett blad uttalar fin ironista Näårsie öfwer deha förträffliga följder af den klassiska uppfostran. och