en ypverlig sigur aswen wid sican al Qyrnas mandatinst MY nt rifas indianer, af hwilka kristallpalatset werfligen byser några uppe stoppade exemplar. För öfrigt om meningen warit att representera wårt lands fattigdom, hwarföre fände man ide dit några kakor barf bröd? Men meningen war ju att hvarje fond ffule ditffifa det bästa och egendomligaste det ägde, och juft detta bar den Mandina: viska halfön ensam uraltlätit, gifwande derigenom ett nytt sorgligt bewis på den lifnöjdhet, fom tywärr blifwit ett hufwuddrag i wär karafter, od) hwilken, om den än widare fär tillwära, en dag skall blifva farligare för of än Rysslands swärd och rubler någonsin warit. Bcware mig Gud från att på något sätt klandra de saker, som funnos inom mitt fäderneslands fack. Jag bar twertom betraktat dessa torftiga bitar, som wisserligen i och för sig sjelfwa kunna wara nätta och näpna nog, med hela den rörelse och kärlek, bwarmed en i utlandet wistande landsman möter allt fom på nägot sätt erinrar om fosterjorden. Men det war få mycket jag saknade, och bivad jag fnfnade war just det fom Swerige i främsta rummet bordt skicka. Merendels anser man i utlandet Skandinavien för ett björnarnes och wargarnas land. Om det ändå hade warit representeradt säsom sädant! Danmark, wår granne äfven kristallvalatset, bade det wackraste skinnwerfet på expositionen; men från Swerige icke det ringaste i den wägen, oaktadt det warit den lättafle sak i werlden att skicka åtminstone en wargskinpels. en fotsack af björnhud eller on skälskinskoffert, hwilka trenne persedlar, jag är öfwertygad derom, skulle gjort bimmelåwidt förre effekt än dessa proflappar vå siden man ditsändt, infattade, gubewars, mellan glas och ram, liksom det werkligen warit något att wisa inom ett bus, der bela wäggar äro beklädre med sidendamast och moiree. Men, parantbes sagdt, när Swerige wille wisa ett prof på sin sidentillwerkning, bwarföre ej då skicka det bästa deraf? H. exc. Gustaf Löwenbjelm bar med en patriotiöm, sällspord hos wår swenska aristokrati, tapetserat en af sina salonger i Paris med sidendamast från Swerige, och hwilken wunnit till och med fransmäns bifall. En enda wåd af famma till. werkning i det swenska facket of den stora exvofitionen, och det hade ätminstone warit nägot. Turkict, fom säkerligen ide wet bwad det will säga att Motta snö och äka på slädföre, bjuder likwäl på en släda, wieserligen rik of purpur oc) guld, men med ganska klumpiga former oc medar. Swerige, snöns och slädförets bembygd par vreference, bar icke funs nat beqwåäma sig till att wisa ett enda af fina winteräkdon. En af wåra fina wackra fappflädor med fin bud af björn eler rebn sfulle i kristallpalalatset wäckt mycken uppmärksamhet och dessutom warit det enda i sitt slag. Jag letade bland Eskilstunas ganska wackra, men alltför fåtaliga stälsmiden, efter ett par skridskor, bwilfas framwisande just fun: nat anstå ett land, fom mer än bälften of året bar heta sjöar och elfwar att swänga fig vå. Men jaa letade förgäfwes, då jag dere mot på Frankrikes afdelning upytäckte flera par af ifrägawarande skodon, skickade från Paris — Paris, som endast, och detta likwäl bögst sällan, bar fontänerna att äka uti. Jag såg alltid mocket folk samladt kring en liten fakeluan från Franffurt. Denna kafeluan, mot bwilken ten medelmåttigaste i Swe rige stulle hafwa gällt säsom ett mästerwerk, begapades nästan som ett underwerf of söderns folk. Swerige, földens jrände och följakt ligen äfwen kafelugnens, bade ide eng ett kakel att uppwisa. OHwilfer elände! När jag sag bur man beundrande trängdes omkring it frågwarande fabrikat från Franffurt, bare jag welat gifwa är af mitt lif för en trettiriksdalers fafelugn från Westmanska fabrifen. i Swerige bar wieserligen skickat nägra klädesstycken, men borde ide gerna knnna hoppas att ubärda en täflan med de utfändffa, allraminst med de engelska. Deremot finns det i Swerige något annat, fom ide blont fan jemföras med, utan äfven öfwerträffa bu ad andra länder i den wägen bafwa, nemligen wära yrverliga linnes duketoger. Jag bar pä borden i Elysee Nationale bos sjelfwa rer