pr 110 ) En Fad srän Herrans altare wid twenue älskade sö Päskdag Herre! Herre! här är jag ed) te barnen Du mig gifwit; Jag will helga Dig i dag all min fftem här i lifwet. — Mätte jag dem fostrat opp gede Gud! till Ditt namns åra! Mätte deras blemsterfnopp knyta sig och frufter bära af en ren, estrymtad tro, som i dygd ech kärtef werksam, söker frid och samwetsro, wafsam, bedjande, uppmärfsam på den rött, fom ofwanfrän kallar wandrarn här i grufet lik en wilsekemmen Son hem till rätta fadershuset. Hwad är menskan annat än ett förwilladt barn, fom fjerran från fött hem i himmelen återfallag dit af Herran? Menskans djupa fall och nöd få Guds fadershjerta rörde, att en öppnad famn Han bjed åter ät den wilseförde. Ad! hur fårlefsrik och mild! Han mill ej sitt barn förskjuta; nej — Han mill fin egen bild åter till sitt hjerta sluta, cch förlåta hwad tet har brutit — ty Han är ju allas rätte fader — ja en far öfwer allt hwad fader kallas. ect) till ett bewis derpi steg Gud sjelf ju ned på jorden, att bli menniska ockfä ech är nu wär life worden, för att lita hwad mi bort, med sitt blod wår fond afplana, och igenem grafwens rort wäg för ess till himlen bana. — Att, o menska! frålta dig, wille han sig sjelf ej skena — Gud i Christo war, att sig med en fallen werld försona. Så blef Guts rättfärdighet tillfretsstäd — och himlen åter för en fallen mensklighet sin tillslutna port upplåter. Hwilfet under öfwer allt! Med sitt blod Guds Son försonat, och i menniskogestalt, uppstätt ur fin graf och thronat efwan skyn i himmelen, sch skall en gång återfomma, mäcka ess till lif igen cch församla der de fromma, hwilka hällit det förbund te ingått med den Kersfäste, trogna in i dödens stund mot sin wän, den allrabäste. — Minnens löftet Han dem gaf, hwilfen öfwerwunnit döden, wältat stenen från sin graf och besegrat tidens öden. — Rådens ide — jag skall Er i den fälla werld fe åter, ber ej bjertat blöder mer, ed) der ögat ej mer gräter — Om i fadershuset ock ej ett rum der fanns för Eder, har ju Jesus lofwat dock, att Han Er ett rum bereder. Treu J nu på Herrans ord? Gifwe Gönd, Ert hj rta trodde! ech att i en tacksam jord nu den goda säden gredde, utsäådd af Er faders hand, för att gyllne frukter bära i te ewigt sällas land, nig till fröjd, öch Ond till ära! Glommen icke hwad IF lärt, —— ——— — — —————— —ä—————— ————— —