kä A — MTG han i Bospyhorens böljor mäst plikta för det tillämnade brodermordet. Den tröstlösa Enkan. (Ur en Parifer-revy af Engene Guinot.) En af wåra ryftbarafe bildhuggare anmodades för någon tid sedan i Paris att infinna fig bos en ung dame, fom af födfeln tills börde en af de förnämaste familjerna inom la beaute finance, oc fom genom äktenskap blifwit förenad med arftagaren till ett af de illustraste namn frän kejsardömets militära glansperiod. Detta under så lyckliga auspicier stiftade äftenskap blef tywärr af Fort waraktigbet; den obewekliga döden bortryckte alltför tidigt ren unge åfsa mannen, Beldhuggaren anmodades, som sagdt är, att infinna fig bos enkan. Han fördes in igenom en wåning, i bwilken den fullkomligaste tystnad herrskade, och till ett rum, der ban befann sig tillsam mans med ett ungt oc wackert fruntimmer, fom war klädd i länga forg: Fläder och bwars ansigte sköljdes af tårar. — Ni känner, fare bon med ansträngning och med en af fnyfte ningar awäfd röst, ni känner hwilken oivda bar drabbat mig. Artisten bugade fig med en mine af undransjull condoleance. — Min berre, återtog enkan, jag will läta uppresa en minnes mård öfwer ben älskate man jag förlorat. Mitt wal har fallit på er, i anseende till er talang och ert stora rykte. Artisten bugade sig änyo. — Jag will att denna minneswärd skall wara prägtig, och wår dig den man jag begräter, samt få i förhällande till den ewiga fora, bwari jag är försänkt. På kostnaden gör jag intet afseende; jag är rik, och skulle gerna uppeffra, om få beböfwes, bela min för: mögenbet för att bedra minnet af en tillbedd make. Jag will bafwa ett tempel, med kollonner af marmor, och i midten, på en piedestal, en statv. — Jag skall uppdjuda beta min förmåga för att uppfylla er ön skan, min fru, swarare artisten; men jag bade icke den äran att känna den aflidne, oc) det är mig oundgängligen nödwändigt att hafva bans bild, för att funna utföra mitt werk. Utan twifwel eger ni af bonom något vortrått ? Enkan urvlyftade armen och pefade med eu tragiff geste på ett förträffligt vorträtt, målatt af Amuray: Duval. — En beundranswärd mälarel sade artisten, od) mästarens nama befriar mig att fråga om det är wål träffadt. — Det är hans drag, min berre! . .. det är ban sjels! detfats tag bonom ingenting mera än lifwet! ... Hwarför fan jag ide äterköpa detta, med offer af allt mitt blod! — Jag skall frida efter proträttet, min fru och jag lofwar er att troget återgifwa det i marmorn. Wo dessa ord reste fig enkan bastigt, och skrek, i det hon far stade sig emot porträttet med utsträckta armar, liksom för att före swara det: — Taga detta porträtt! beröfwwa mig min enda tröft, min enda sällbet! aldrig! aldrig! — Men, min fru, ni fall endast komma att sakna det en fort tid. — Jcke en timma, ej en minut! Huru skulle jag funna lefwa utan denna kära bild! Se jag bar fätit placera det här, i min kammare, på det att det ej skall lemna mig, bwarken natt eller dag, på det att mina ögon må betrakta det ourpbörligt midt igenom mina tårar. Detta porträtt skall ide komma härifrån ett enda ö gonblick, det skall bli mitt enda tidsfördrif, den enda lättnaden i mitt sorgliga och eländiga lif att betrafta detsamma. — J fådant fall, min fru, måste ni tillåta mig att taga en för pia deraf. Men war lugn, jag skali ide länge störa er enslighet, en esquisse och en scance skola bli mig tillräckliga. Enfan antog detta arrangement; det enda bon fordrade war, att artisten måtte äterfomma, redan påföljande förmiddag. Hon Luffa sår han Aasa Mute orina werfet ar ss ifria mar han att