tronung. Det ar ocsa Hatt och allmant medgiswet att t saustapsa lifwet mäste det wara tillåtet för dem, fom äro tillsammans, att ef ter sin smak wälja fina nöjen och sina samtal, få framt de icke ins nebära någonting, fom strider emot rena fever och godt skick. Och emedan Guds ord och Hans rikes angelägenheter för driftligt fins nade menniskor är det bögsta, fom både kan glädja deras hjertan och utgör det ädlaste och skönaste bandet af deras sällskapslif, få fan det omöjl:gen förbjudas. J Guds ord är inbördes uppbyggelse tyds ligen andefalld: Låter Christi ord rikligen bo uti eder med all wisdom; lärer och föxmaner eder inbördes med psalmer och lofsånger, och andeliga wisor i nådene, och sjunger Here ranom i edart hjerta. Col. 3: 16. Men der är klart att gemensam uppbyggelse, få wäl, som allt annat godt, fan missbrukas urarta till swärmeri oc förwillelser. Derföre är en inskränkande ech warnande lag nödwändig. Men på det att denna ide må af sädane anklagare oc domare, fom äro fir endtliga emot Christendomen, blifwa missbrukad till att förhindra det gooa i sig sjelft, så har den högsta domaremakten i riket, Kongl. Maj:t sjelf, gansta wisligen förbebållit fig att bestämma, i hwilka fall en anklagelse emot religiösa sammankomster kan wänta att blifwa ansetd för rättmåtig och hwilka mäl af detta slag slola lagligen upptagas. Hwad den tredje punkften beträffar, få äro alla de lärare, fom ide handhafwa en rätt själawärd, förbrytare emot Conventifelylar catet ech enligt ten sjerde punkten är allt kroglif på Eönod: Hel gedagar ett brott mot samma lag. Syndigt och ogndaktigt Ief: werne, såsom swordom och dryckenffap, samt annat förargeligt wäsende är strängeligen förbudet, och denna lag anbefaller det säsom yögst nödwändigt aft en waksam och allwarsam uppsigt der: öfver hålles, huru de öfwertrådelser, fom emot Kongl. stadgan om Eder och Sabbats:brott af d. 17 Oktober 1687, både i städerna och på landet föröfwas, bådanefrer af wederbörande Fifcaler, uppsyningsmän od) betjente må angifwas och till lagligt afdömande fortffyndag. Krouans tjenstemän äro säledes äfven genom denna lag särskilt förs pligtade att ide tilläta fådane sammankomster på krogar och fällare, eller något annat ställe, utan söka att förhindra dem och att, då de förckomma, framhaswa de lagbrytande till laga answar. Om nås gon urptrårer säsom anklagare i de fall, fom funna anses wara brott met den ardra punkten i denna lag od) yrkar answar för drifts liga sammankomster, utan att wisa fig angelägen om huslig andaft, rått sjalawärd ech förhindrande af kroglif, spel och dryckenskap, få är vet tydligt att den anklagaren ide upptäder såsom en lagens wän, utan såsom en fiende både till denna lag och till sjelfwa driftendos men. Och der buslig andaft och rätt själawärd försummas, der fännes allrarjur ast behofwet af inbördes uppbyggelse, få snart hos nägra själar ett andeligi bebof uppwaknar; och emedan okunnigheten ailno är störst, der evangelii ljug ide lyser i fin klarhet och renhet, så är wid sådane sammankomster der allramest nägon willsarelse att frukta, då de ide hafwa någon upplyft ledare, någon erfaren och redlig christen, fom håller fig ödmjukt till Guds od allena. Der: före är i alla särane fall en noggrann iillsyn nödig. GSjälaförjaren bör wara med, 2 Tim, 4: 2. 1 Per. 5: 2. Men månne i fådane fell dylika sammankomster böra hindras? Då den nya fattig fororbningen utkom i wärt land, fi lät man i en församling bäde inom församlingen förbjuda allt tiggeri, och äfwen i andra förfams lingar kungöra att man åt ingen tiggare från denna församling stule gifwa allmosor. Detta war enligt författningen rätt, men ins gen å:gård blef widtagen inom sörsamlingen för att på lagenligt satt försörja församlingens fattige, hwilka woro många od) kommo i ster nöt. Nöden twang vem först att tigga olofligt och den dubbla nöden af armod och lsagbrott twang sedan fattigförförjningen att göra sin skylgighet. Tillämplingen är klar. ö Af en lagkunnig berras wi snart i denna sak en bättre upplyg: ning än deesa forsa anmärkningar kunnat meddela.